Arnolfinis bröllop
Köpmannen Giovanni Arnolfini och hans hustru i ett rum i Brygge. Van Eyck visar en ny precision i oljemåleriet: pälsen, mässingsljuskronan och apelsinerna i fönstret känns att ta på.
I den konvexa spegeln på väggen syns två gestalter i dörren – en av dem kanske målaren själv.
Målningen är signerad och daterad på väggen ovanför spegeln. Där står på latin att Jan van Eyck var här, följt av årtalet 1434. Van Eyck var hovmålare hos hertigen av Burgund och bodde i Brygge, en av Nordeuropas rikaste handelsstäder. Arnolfini var en italiensk köpman från Lucca som var verksam i staden. Bilden är liten, ungefär 82 gånger 60 centimeter, och målad på en ekpanel.
Vem paret är har länge diskuterats. Mannen brukar identifieras som Giovanni di Nicolao Arnolfini. Hans hustru Costanza Trenta dog troligen redan före 1434, så kvinnan kan vara en senare hustru eller ett minnesporträtt. En annan Giovanni Arnolfini gifte sig först 1447, efter att målningen var klar. Frågan är fortfarande inte avgjord.
Paret står i ett rum med en röd säng. Mannen höjer sin högra hand, och kvinnan lägger sin hand i hans. Hon bär en grön klänning med päls och håller upp tyget framför magen. Det tolkades länge som en graviditet, men många forskare menar att det är tidens mode. I ljuskronan brinner ett enda ljus mitt på dagen. På golvet står en liten hund, och träskor ligger kastade i hörnet. Apelsinerna i fönstret var en dyr importvara.
Den runda spegeln på bakväggen är omgiven av tio små bilder från Kristi lidande. I spegeln syns rummet bakifrån och två gestalter i dörröppningen. En av dem kan vara målaren själv. Bredvid spegeln hänger ett radband av glas, och på sängstolpen finns en liten snidad helgonfigur, troligen Sankta Margareta, som var barnafödandets skyddshelgon. Spegeln är målad så exakt att den konvexa formen förvränger rummet på samma sätt som en verklig spegel.
Van Eyck byggde upp färgen i många tunna, genomskinliga lager av oljefärg. Det ger djup och glöd och gör att ytor som päls, metall och glas ser verkliga ut. Infraröda undersökningar har visat att han ändrade detaljer under arbetet, bland annat i händernas läge.
Konsthistorikern Erwin Panofsky tolkade 1934 målningen som ett bildbevis på ett giftermål, där varje föremål hade en dold symbolisk innebörd. Tolkningen var länge mycket inflytelserik men har sedan ifrågasatts. I dag ser många målningen som ett dubbelporträtt som visar parets rikedom och ställning, kanske med någon form av rättslig eller religiös innebörd.
Målningen har tillhört flera furstar, bland dem Margareta av Österrike och spanska kungahuset. Efter slaget vid Vitoria 1813 hamnade den i England, och 1842 köptes den av National Gallery i London. Den fick stor betydelse för de engelska prerafaeliterna. I dag är den en av de mest kända målningarna från det tidiga nederländska måleriet. Pälsen, mässingen och spegelns glas har blivit skolexempel på vad oljemåleriet kan åstadkomma.