Bildernas förräderi
En pipa, och under den texten ”Ceci n’est pas une pipe” – det här är inte en pipa. Magritte har rätt: det är en bild av en pipa.
Den tydliga, nästan reklamaktiga stilen gör paradoxen ännu skarpare.
René Magritte målade Bildernas förräderi 1929. Den belgiske konstnären bodde då i en förort till Paris och hade kontakt med de franska surrealisterna kring André Breton. Före och vid sidan av måleriet arbetade han med reklamteckning och tapetmönster, och det märks i hans klara, enkla stil. Målningen finns i dag på Los Angeles County Museum of Art.
Bilden visar en pipa, målad i profil mot en ljus, enfärgad bakgrund. Pipan är stor och tydlig, med en mörk, polerad skål och ett ljust munstycke. Under pipan står det med prydlig skrivstil: ”Ceci n’est pas une pipe”, det här är inte en pipa. Det finns inget annat i bilden.
Kompositionen liknar en sida i en skolbok eller en reklamskylt, där en bild förklaras med en text. Den ordning som är bekant från bildordböcker används här för att skapa förvirring. Pipan och texten hör ihop, men de säger emot varandra.
Färgerna är dämpade och naturalistiska. Pipan har en varm brun ton och ett glänsande ljus som ger den volym. Bakgrunden är jämn och utan detaljer. Magritte målade i olja på duk med en slät, nästan opersonlig yta där penseldragen inte syns. Den neutrala stilen gör att betraktaren först tror på bilden och sedan blir lurad av texten.
Poängen är att en bild av en pipa inte är en pipa. Man kan inte stoppa den eller röka den. Magritte ville visa att ord, bilder och föremål är olika saker och att vi lätt blandar ihop dem. Samma år publicerade han en serie teckningar i en surrealistisk tidskrift där han undersökte förhållandet mellan ord och bild. Målningens titel, som pekar på att bilderna förråder oss, förstärker tanken.
Filosofen Michel Foucault skrev en hel bok om målningen, med titeln Ceci n’est pas une pipe, där han analyserade hur Magritte bryter förbindelsen mellan att likna något och att påstå något. Verket har sedan dess blivit ett standardexempel inom filosofi, semiotik och språkteori.
Magritte återkom själv till motivet flera gånger, bland annat i målningen De två mysterierna från 1966, där pipan och tavlan med texten står i ett rum. Bildernas förräderi har inspirerat reklam, skämtteckningar och otaliga variationer. Den visar hur surrealismen inte bara handlade om drömmar, utan också om att få oss att tvivla på det vi tror att vi ser. Magritte återvände 1930 till Bryssel, där han bodde resten av livet. Han blev en av de mest kända surrealisterna, men hans stil skilde sig från till exempel Dalís genom att vara lugn, saklig och nästan torr.