Dansande älvor
Älvor dansar i dimman över en äng i sommarnatten. Malmströms bild är en av de mest kända i den svenska nationalromantiken och har tryckts i otaliga skolböcker.
Älvorna smälter nästan ihop med dimman – är det en dans eller bara ett dis över ängen?
August Malmström föddes 1829 och var en av de ledande svenska målarna under andra halvan av 1800-talet. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm och fortsatte sedan sina studier utomlands, bland annat i Paris. Senare blev han professor vid Konstakademien och undervisade en hel generation av svenska konstnärer. Dansande älvor målades 1866 och hör i dag till Nationalmuseum. Han var en av de konstnärer som gjorde den svenska folkdiktningen till ett centralt motiv i måleriet.
Bilden visar en äng i en sommarnatt. Dimman stiger upp ur gräset, och i dimman svävar dansande älvor i lätta, ljusa gestalter. De är nästan genomskinliga och smälter ihop med diset. Landskapet är stilla och dunkelt, och ljuset är svagt och kyligt.
Motivet kommer från den svenska folktron. Älvor sades dansa på ängarna i dimmiga nätter, särskilt kring midsommar. De var vackra men farliga. Den som kom för nära kunde bli sjuk, och sjukdomar som utslag kallades älvablåst. Malmström gör ändå bilden drömsk och poetisk snarare än skrämmande. Föreställningar om älvor fanns i hela Norden och levde kvar på landsbygden långt in på 1800-talet.
Malmström var starkt intresserad av nordisk historia och folkdiktning. Han illustrerade Esaias Tegnérs Frithiofs saga och målade många bilder ur sagor och sägner. Under 1800-talet sökte konstnärer i hela Europa efter sina länders egna myter och berättelser. I Sverige var den tidens historie- och sagomåleri präglat av utbildningen i Düsseldorf, med noggrann teckning och dramatiska motiv.
Bilden är målad med olja på duk. Ljuset är mjukt och diffust, och det finns ingen skarp gräns mellan dimma och älvor. Färgerna är dämpade, med grönt, grått och vitt. Det är just detta flytande, osäkra som ger bilden dess känsla: ser vi en dans eller bara dimma som rör sig över ängen? Bilden ligger på gränsen mellan landskapsmåleri och sagobild.
Dansande älvor blev oerhört populär. Den trycktes i skolböcker, på kort och affischer och hängde som reproduktion i många svenska hem. Den har på så sätt format bilden av den svenska sommarnatten och folktron för flera generationer. Många svenskar har mött den i läroböcker långt innan de sett originalet i museet.
Konstkritiker har ibland sett bilden som för söt eller sentimental, och under 1900-talets modernism var den inte särskilt uppskattad. Men den har behållit sin plats i den svenska bildskatten. Den är ett tydligt exempel på hur 1800-talets konst förenade naturiakttagelse, folkdiktning och nationell identitet. Den visar också hur nära landskapsmåleriet och sagan kunde ligga varandra under 1800-talet, när naturen ofta skildrades som besjälad.