Dansklassen

Dansklassen, Edgar Degas
Edgar Degas, Public domain

Unga balettdansöser väntar, kliar sig och rättar till kjolarna medan läraren leder lektionen. Degas fångar ögonblicket mellan föreställningarna.

Utsnittet är snett och avskuret som i ett fotografi – nytt och modernt på 1870-talet.

Edgar Degas målade balettdansöser i hundratals bilder, teckningar och skulpturer. Han hade tillgång till Parisoperans repetitionssalar och studerade dansarna under lektioner och repetitioner. Dansklassen finns i flera versioner. Den som hänger i Musée d’Orsay målades 1873–1876. Den beställdes av operasångaren Jean-Baptiste Faure. Han var fascinerad av rörelse och av kroppar i arbete.

Bilden visar en stor sal med höga väggar och speglar. I mitten står den gamle balettmästaren Jules Perrot, lutad mot en stav, och leder lektionen. En ung dansare framför honom utför ett steg. Runt omkring står och sitter andra dansare. De väntar, rättar till sina kjolar, viftar med solfjädrar eller kliar sig. Längst bak sitter några mammor som följer med sina döttrar. Perrot var en berömd dansare och koreograf som undervisade vid operan.

Till vänster sitter en dansare på ett piano och kliar sig på ryggen. I förgrunden syns en grön vattenkanna, som användes för att fukta golvet. Degas fångar vardagliga gester, inte bara dansens elegans. Han visar dansarna som arbetande unga kvinnor, trötta och uttråkade lika ofta som eleganta. Detaljerna är många, och blicken vandrar runt i rummet som om vi själva stod i salen och såg på.

Kompositionen är ovanlig. Golvet tar stor plats, och perspektivet lutar. Figurerna är placerade asymmetriskt, och några är avskurna av bildkanten. Det påminner om fotografier och japanska träsnitt, som Degas och hans samtida samlade och beundrade. Rummet öppnar sig diagonalt bakåt, och golvplankorna förstärker djupet.

Den gamla operan i rue Le Peletier förstördes i en brand 1873. Degas fortsatte att måla salen ur minnet och med hjälp av skisser. Hans dansbilder är alltså inte direkta ögonblicksbilder, även om de ser ut så. Han komponerade dem noga i ateljén, ofta av figurer han tecknat vid olika tillfällen. Det är en konstruerad verklighet.

Degas räknade sig inte gärna som impressionist och föredrog att kalla sig realist. Ändå deltog han i nästan alla gruppens utställningar. Dansklassen visades på den andra impressionistiska utställningen 1876. Den kom senare till Louvren genom en donation av samlaren Isaac de Camondo och flyttades 1986 till Musée d’Orsay. Han arbetade gärna i pastell, och många av hans dansbilder är gjorda i den tekniken.

Degas dansbilder blev mycket populära och har präglat bilden av baletten. Samtidigt har de diskuterats kritiskt, eftersom de unga dansarna ofta levde under svåra villkor och var utsatta för rika mäns uppmärksamhet. Bilden kan alltså läsas både som en hyllning till dansen och som en skildring av ett hårt arbete.