Genji monogatari emaki
Berättarrullarna illustrerar Murasaki Shikibus roman om prins Genji. Vi ser ner i rummen genom bortlyfta tak.
Ansiktena är nästan likadana – streck för ögon, en krok för näsan. Känslorna visas i rummen och färgerna.
Genji monogatari, berättelsen om Genji, skrevs i början av 1000-talet av hovdamen Murasaki Shikibu. Den räknas ofta som en av världens första romaner. Den handlar om en kejsarson, Genji, och hans kärlekar och liv vid hovet i Heian-kyō, dagens Kyoto. Under 1100-talet gjordes illustrerade rullar till berättelsen. Det äldsta bevarade exemplet är Genji monogatari emaki, en nationalskatt i Japan.
Rullarna består av omväxlande textavsnitt och bilder. Texten är skriven i elegant kalligrafi på dekorerat papper med guld och silver. Av de ursprungliga rullarna finns bara delar kvar, omkring tjugo bilder. De flesta finns på Tokugawa-museet i Nagoya, och några på Gotoh-museet i Tokyo. Rullarna har för bevarandets skull delats upp och monterats separat. De har länge tillskrivits hovmålaren Fujiwara no Takayoshi, men uppgiften är osäker. De flesta forskare tror att flera målare och kalligrafer arbetade på dem.
Bilderna visar hovlivet inomhus. Vi ser rummen ovanifrån genom en teknik där taket och väggarna lyfts bort, fukinuki yatai, vilket betyder ungefär bortblåst tak. Personerna sitter i rum med skärmar och draperier, ofta i långa, flerlagrade kläder. I en känd scen håller Genji ett nyfött barn som inte är hans eget, och känslan av sorg och skuld finns i hela bilden.
Ansiktena är tecknade enligt en konvention som kallas hikime kagibana: ögonen är bara ett streck och näsan en liten krok. Ansiktena uttrycker därför inte känslorna direkt. I stället uttrycks stämningen genom placeringen av personerna, kläderna, färgerna och de sneda linjerna i arkitekturen. Diagonalerna skapar ofta en känsla av oro eller instängdhet.
Bilderna är målade med en teknik som kallas tsukuri-e. Först tecknades konturerna med tusch, sedan lades tjocka lager av mineralfärger på, och till sist tecknades detaljer och konturer på nytt. Färgerna har med tiden bleknat och flagnat, så att bilderna i dag ser mer dämpade ut än de gjorde från början.
Rullarna har tolkats som ett uttryck för Heiantidens estetik, där begreppet mono no aware, en känsla för det förgängliga, var centralt. Bilderna visar inte dramatiska händelser utan stilla ögonblick laddade med känsla. Man ska alltså läsa bilderna tillsammans med texten.
Genji monogatari emaki är en av de viktigaste källorna till kunskap om den japanska berättarkonsten och Heiantidens hovliv. Rullarna visas bara under korta perioder, eftersom de är ljuskänsliga. Forskare har gjort rekonstruktioner av de ursprungliga färgerna, som visar hur starka och lysande bilderna en gång var.