Nefertitibysten
En porträttbyst av drottning Nefertiti, gemål till farao Akhenaton, hittad i skulptören Thutmoses verkstad i Amarna. Under Amarnatiden blev egyptisk konst för en kort tid mjukare och mer naturtrogen.
Symmetrin är nästan perfekt – utom det vänstra ögat, som aldrig fick sin inläggning.
Bysten hittades den 6 december 1912 av en tysk utgrävning ledd av arkeologen Ludwig Borchardt. Den låg i ruinerna av skulptören Thutmoses verkstad i Amarna, den huvudstad farao Akhenaton grundade. Fyndet daterades till omkring 1345 före vår tideräkning. I verkstaden fanns också gipsansikten och andra skulpturer, så bysten var troligen en mästarmodell som andra porträtt kunde utgå från. Enligt Borchardts dagbok hittades den med ansiktet nedåt i gruset, och han skrev att den inte gick att beskriva utan måste ses.
Nefertiti var Akhenatons stora kungliga gemål. Under hans regering tillbads framför allt en gud, solskivan Aton. Konsten förändrades: kroppar och ansikten fick mjukare, mer personliga drag än i den strängt formaliserade egyptiska konsten. Efter Akhenatons död övergavs Amarna och hans reformer revs upp. Nefertiti syns ofta i Amarnakonsten tillsammans med kungen och deras döttrar, under solskivans strålar. Hon framställs som en mäktig gestalt, inte bara som kungens hustru.
Bysten är knappt femtio centimeter hög. Drottningen bär en hög, platt blå krona med ett guldband. Framtill satt en uraeuskobra, som i dag är avbruten. Runt halsen ligger en bred krage i rött, grönt och blått. Ansiktet har höga kindben, smal näsa och tydligt tecknade ögonbryn. Det högra ögat har en inläggning av kvarts med svart pupill, medan det vänstra saknar inläggning. Varför vet ingen säkert. Den något bakåtböjda, långa halsen bär upp den tunga kronan. Ansiktet är nästan helt symmetriskt.
Kärnan är av kalksten och täckt med lager av gips, som sedan målades. Datortomografier har visat att kalkstenskärnan har ett något annorlunda ansikte, med små rynkor och veck. Gipslagren jämnade ut dem och gav det idealiserade uttrycket. Färgerna är ovanligt väl bevarade.
Bysten kom till Berlin genom den delning av fynd som då gjordes mellan Egypten och utgrävarna. Den finansierades av affärsmannen James Simon. Huruvida de egyptiska myndigheterna fick en rättvis bild av föremålet är omstritt. Bysten visades för allmänheten först 1924. Sedan dess har Egypten flera gånger krävt den tillbaka, men Tyskland har avböjt. Under en kort period på 1930-talet diskuterades ett återlämnande, men det stoppades.
Under andra världskriget gömdes bysten i bunkrar och gruvor. Efter kriget hamnade den hos amerikanska trupper och fördes senare till Västberlin. Sedan 2009 visas den i Neues Museum på Museumsinsel, där den har en egen sal.
Nefertitibysten har blivit en ikon för skönhet och för det forntida Egypten. Den förekommer på frimärken, affischer och i reklam. Den är också ett av de mest kända exemplen i debatten om var kulturarv hör hemma och om föremål som fördes från sina ursprungsländer under kolonialtiden.