Tekanna MT49
En tekanna byggd av geometriska grundformer: halvklot, cirkel och kors. Den tillverkades för hand men såg ut som en industriprodukt.
Locket, handtaget och pipen är var sin geometrisk form.
Marianne Brandt föddes 1893 i Chemnitz i Tyskland och studerade först måleri och skulptur. År 1923 började hon på Bauhaus, konstskolan i Weimar som förenade konst, hantverk och industri. Hon var en av de första kvinnorna i skolans metallverkstad, som leddes av László Moholy-Nagy. Där gjorde hon tekannan MT49 1924, när hon fortfarande var elev. Innan dess hade hon bott en tid i Norge med sin man, den norske målaren Erik Brandt.
Tekannan är liten, under tio centimeter hög, och var tänkt för stark te-essens som späddes ut med vatten. Kroppen är en halvsfär som står på en fot formad som ett kors. Locket är en platt skiva med ett litet runt handtag. Handtaget är en halvcirkel av ebenholts. Pipen är kort och rak och sitter snett uppåt.
Formen är byggd av enkla geometriska grundformer: halvklot, cirkel, kors och cylinder. Varje del har sin egen form, men de passar ihop. Det var Bauhaus ideal att förena funktion och enkel geometri. Tekannan ser ut som en industriprodukt, trots att den gjordes för hand.
Kannan är gjord av mässing med silver på insidan, och handtaget och lockets knopp är av ebenholts. Mässingen hamrades och formades för hand i verkstaden. Endast ett fåtal exemplar tillverkades. Den var tänkt som en prototyp för industriell produktion, men den tillverkades aldrig i stor skala under Brandts tid. Det var ovanligt att kvinnor fick arbeta i metallverkstaden, eftersom kvinnliga elever ofta hänvisades till vävverkstaden. Metallverkstaden blev med tiden en av de platser på Bauhaus där målet var att ta fram förlagor för industrin.
Tekannan har tolkats som ett tidigt exempel på modern formgivning, där form följer funktion. Korsfoten gör att kannan står stadigt. Samtidigt är den en estetisk skapelse, nästan som en skulptur.
Brandt blev senare tillförordnad ledare för metallverkstaden. Hon samarbetade med industrin och formgav bland annat lampor, som Kandem-lampan, som tillverkades i stort antal. Efter Bauhaus stängning arbetade hon på olika platser, och efter andra världskriget levde hon i Östtyskland. Hon dog 1983.
Exemplar av tekannan finns i dag på flera museer, bland annat British Museum i London och Museum of Modern Art i New York. En kopia har senare tillverkats av ett italienskt designföretag. Tekannan räknas som ett av de mest kända föremålen från Bauhaus och som en ikon för modern design.