Vind- och åskguden

Vind- och åskguden, Tawaraya Sōtatsu
俵屋宗達 (Tawaraya Sotatsu) (1570-1643), Public domain

Vindguden med sin säck och åskguden med sina trummor svävar på var sin skärm av guld. Mitten är tom.

Guldet är rymden – gudarna är på väg in i bilden från kanterna.

Tawaraya Sōtatsu var verksam i Kyoto i början av 1600-talet. Han drev en verkstad som bland annat målade solfjädrar och dekorerade papper, och han arbetade med kalligrafen Hon’ami Kōetsu. Sōtatsu räknas som grundaren av Rinpa, en konstnärlig tradition som präglas av starka färger, guld och dekorativa förenklingar. Vind- och åskguden tillhör zentemplet Kennin-ji i Kyoto och är klassad som nationalskatt. Hans liv är dåligt känt, och varken hans födelseår eller dödsår är säkert.

Verket består av två vikskärmar med två paneler vardera. Varje skärm är ungefär 1,5 meter hög och 1,7 meter bred. På den högra skärmen flyger vindguden Fūjin på ett moln. Han är grön och håller en stor säck med vind över huvudet. På den vänstra flyger åskguden Raijin, som är vit och har en krets av trummor runt sig. Båda har ett vilt och lekfullt uttryck.

Kompositionen är djärv. Gudarna är placerade i skärmarnas yttre hörn, så att de verkar vara på väg in i bilden. Mitten är tom, täckt av guld. Det tomma utrymmet mellan dem skapar en spänning, som om stormen ska bryta ut när de möts. Formerna är förenklade och tydliga, och det mesta av bilden är luft.

Bakgrunden är täckt av bladguld i fyrkantiga ark som syns som ett svagt rutmönster. Molnen är målade med en teknik som kallas tarashikomi. Den går ut på att lägga färg eller tusch i en yta som ännu är våt, så att det flyter ut och bildar mjuka, oregelbundna gränser. Tekniken blev ett kännetecken för Rinpa.

Figurerna går tillbaka på äldre bilder av vind- och åskguden, till exempel skulpturer och berättarrullar från Kamakuraperioden. Sōtatsu förnyade dem genom att göra dem större och placera dem på en tom guldyta. Vind- och åskguden är gamla gudar i både buddhism och folktro, som både kan orsaka skada och ge regn till odlingarna.

Sōtatsus verk kopierades av senare Rinpa-konstnärer. Ogata Kōrin gjorde i början av 1700-talet en egen version, och Sakai Hōitsu gjorde en version på 1800-talet. Kopiorna visar hur traditionen fördes vidare genom att konstnärer studerade och tolkade varandras verk, även om de inte var lärare och elever.

Vind- och åskguden räknas i dag som ett av de mest kända verken i japansk konst. Skärmarna förvaras vanligen på Nationalmuseet i Kyoto, medan templet visar en kopia. Motivet har blivit en populär bild som förekommer på allt från affischer till förpackningar.