Francesco Borromini
Borromini började som stenhuggare på Peterskyrkan och blev Berninis rival. Hans kyrkor San Carlo alle Quattro Fontane och Sant'Ivo alla Sapienza bygger på geometriska figurer som får väggarna att bölja och kupolerna att skruva sig.
Francesco Castelli, som senare tog namnet Borromini, föddes 1599 i Bissone vid Luganosjön, i ett område som gav Italien många stenhuggare och byggmästare. Hans far arbetade för familjen Visconti, och Francesco skickades tidigt till Milano för att lära sig stenhuggeri vid domkyrkobygget. Omkring 1619 kom han till Rom, där han arbetade under sin släkting Carlo Maderno vid Peterskyrkan. Han blev en skicklig ritare och detaljarkitekt och fortsatte under Bernini med bland annat baldakinen över påvealtaret. Samarbetet blev konfliktfyllt: Borromini ansåg att Bernini fick äran för hans arbete, och de båda blev barockens stora rivaler i Rom.
Hans första självständiga verk var klostret och kyrkan San Carlo alle Quattro Fontane, påbörjade 1634. Kyrkan är liten men planen bygger på en oval och triangulära geometriska figurer, och väggarna rör sig i konkava och konvexa svängar. Den böljande fasaden tillkom först i slutet av hans liv. I Sant'Ivo alla Sapienza, universitetskyrkan i Rom, utgår planen från en sexuddig stjärna, och lanternan slutar i en spiral som skruvar sig mot himlen. Han byggde också om Lateranbasilikans inre, ritade Oratorio dei Filippini och arbetade med Sant'Agnese in Agone på Piazza Navona. Hans arkitektur bygger på geometri, ljus och vita väggar snarare än dyrbara material.
Borromini var känd för sitt svåra lynne och led av depressioner. Han tog sitt liv 1667. Under 1700- och 1800-talen betraktades han ofta som en excentriker som bröt mot de klassiska reglerna, men hans rumsliga uppfinningar fick stor betydelse för barocken i Piemonte genom Guarino Guarini och i Centraleuropa, i Böhmen, Österrike och södra Tyskland. På 1900-talet kom han att uppskattas som en förelöpare till moderna idéer om rum och rörelse, och arkitekter som Paolo Portoghesi skrev om honom. Tessin d.y. studerade både Bernini och Borromini under sin tid i Rom, men valde för Stockholms slott den lugnare romerska palatstypen snarare än Borrominis böljande former.