San Carlo alle Quattro Fontane
En liten kyrka på en trång tomt i en gatukorsning. Borromini lät fasaden bölja i kurvor – konkav, konvex, konkav – och lade en oval kupol med kassetter i kors, oktogoner och hexagoner över rummet. Det är barockens rörelse i koncentrerad form.
Beställare var en liten och fattig spansk orden, de barfotade trinitarierna, som 1634 gav Francesco Borromini uppdraget att bygga kloster och kyrka på en trång hörntomt vid korsningen De fyra fontänerna. Det var Borrominis första självständiga uppdrag. Först byggdes klosterbyggnaden och den lilla klostergården, därefter kyrkan, som stod färdig i början av 1640-talet. Fasaden kom till först i slutet av hans liv, på 1660-talet, och fullbordades efter hans död 1667. Kyrkan är helgad åt Carlo Borromeo, den helgonförklarade ärkebiskopen av Milano. Byggmaterialen är enkla: tegel och puts, och i stället för färgad marmor och förgyllning skapade Borromini verkan med vit stuck, ljus och komplicerad geometri.
Planen bygger på geometriska figurer: två liksidiga trianglar som tillsammans bildar en romb, med en oval inskriven. Väggarna böljar in och ut, och kolonnerna står tätt i grupper så att rummet verkar vara i rörelse. Kupolen är oval och täckt av kassetter i form av kors, åttahörningar och sexhörningar, som blir mindre uppåt och får kupolen att se högre ut än den är. Ljuset kommer från dolda fönster vid kupolens fot och från lanterninen, där treenighetens triangel syns. Klostergården är liten, med avfasade, svängda hörn. Fasaden har två våningar: nedre delen buktar konkavt, konvext och konkavt, den övre har tre konkava fält och kröns av en medaljong som bärs av änglar.
Kyrkan väckte uppmärksamhet direkt. Orden berättade stolt att besökare från många länder bad om ritningar av den. Borrominis sätt att låta geometrin styra hela rummet blev mycket inflytelserikt, först hos Guarino Guarini i Turin och sedan i barocken i Böhmen, Österrike och södra Tyskland, där arkitekter som familjen Dientzenhofer byggde vidare på hans böljande väggar. I Sverige fick Borromini mindre inflytande. Nicodemus Tessin d.y., som studerade i Rom, beundrade främst Bernini och den mer klassiska romerska och franska barocken. San Carlo har senare restaurerats, och fasaden är rengjord. Den är fortfarande ett av de bästa exemplen på hur barockens arkitektur kunde skapa rörelse och ljus på mycket liten yta.