Charles Garnier
Garnier var 35 år och okänd när han vann tävlingen om den nya operan 1861. Palais Garnier blev Andra kejsardömets mest påkostade byggnad och en förebild för operahus i hela världen.
Charles Garnier föddes 1825 i Paris i en enkel familj; fadern var smed och vagnmakare. Han studerade vid École des Beaux-Arts under Louis-Hippolyte Lebas och vann 1848 Rompriset, det mest prestigefyllda stipendiet för franska arkitekter. Han tillbringade flera år i Rom och reste i Italien och Grekland, där han bland annat studerade färgresterna på templet på Aigina och gjorde rekonstruktioner av hur antikens tempel ursprungligen var målade. Efter hemkomsten 1854 hade han bara mindre uppdrag i stadens tjänst, och han var i stort sett okänd när Napoleon III:s regering utlyste tävlingen om en ny opera i Paris 1860–1861.
Garnier vann tävlingen bland 171 förslag. Operan, som numera kallas Palais Garnier, byggdes 1862–1875. Byggnaden är planerad som en följd av rum för både föreställning och sällskapsliv: en monumental fasad med loggia och kolonner, ett stort trapphus i marmor där publiken kunde visa upp sig, en praktfull foajé och en hästskoformad salong. Under ytan finns en järnkonstruktion. Formspråket blandar renässans och barock med rik polykromi och skulptur, och har kallats Andra kejsardömets stil. Garnier ritade också kasinot och operasalen i Monte Carlo, Cercle de la Librairie i Paris och observatoriet i Nice, vars kupol konstruerades av Gustave Eiffel.
Garnier dog 1898. Palais Garnier blev en av Paris symboler och förebild för operahus och teatrar över hela världen, från Europa till Latinamerika. Den visade hur en offentlig byggnad kunde vara en scen för stadens sociala liv. Garnier skrev också om arkitektur och teater och försvarade en rik, konstnärlig arkitektur mot ingenjörernas rationalism, även om han själv använde järn. I Stockholm präglade samma beauxarts-ideal Kungliga Operan, ritad av Axel Anderberg och invigd 1898, med sin storslagna trappa och guldfoajé. Även Dramaten och flera av de svenska teaterbyggena kring sekelskiftet hämtade drag från den franska teaterarkitektur som Garnier var mest kände representant för.