Fredrik Lilljekvist
Lilljekvist var arkitekt vid Överintendentsämbetet och ritade Kungliga Dramatiska teatern, ett av Sveriges främsta jugendhus. Han restaurerade också Gripsholms slott.
Fredrik Lilljekvist föddes 1863 och utbildade sig till arkitekt vid Tekniska högskolan och Konstakademien i Stockholm under 1880-talet, då undervisningen präglades av historicismen och studiet av äldre stilar. Han tillhörde samma generation som Ragnar Östberg och Carl Westman och började sin bana när Stockholm växte snabbt och nya stilideal kom från kontinenten. Han anställdes vid Överintendentsämbetet, den statliga myndighet som ansvarade för kungliga slott och offentliga byggnader och granskade kyrkoritningar. Där fick han tidigt ansvar för restaureringar av äldre byggnader och lärde sig mycket om svensk byggnadshistoria, något som präglade hans senare arbete både med nybyggnad och med kulturhistoriska miljöer.
Lilljekvist ledde under 1890-talet restaureringen av Gripsholms slott, där han i stor utsträckning försökte återställa slottets vasatida karaktär. Restaureringen var omfattande och har senare kritiserats för att den tog bort senare tiders tillägg, i linje med tidens stilrestaureringar. Hans mest kända nybyggnad är Kungliga Dramatiska teatern vid Nybroplan, byggd 1901–1908, ett av Sveriges främsta jugendhus. Fasaden i vit marmor har förgyllda detaljer, och interiören samlade tidens främsta konstnärer, bland dem Carl Larsson och Carl Milles. Byggnaden visar jugendstilens strävan efter ett allkonstverk där arkitektur, skulptur, måleri och hantverk bildar en helhet.
Lilljekvist dog 1932. Dramaten blev en av Stockholms mest kända byggnader och har sedan invigningen 1908 varit nationalscen för talteater. Den räknas som ett av de tydligaste exemplen på svensk jugend och har restaurerats i flera omgångar, varvid den ursprungliga färgsättningen och inredningen tagits tillvara. Hans restaurering av Gripsholm är i dag själv en del av slottets historia och ett exempel på hur synen på restaurering förändrades kring sekelskiftet 1900. Lilljekvist visar hur arkitekter i Sverige vid tiden både arbetade med de nya internationella stilarna och med den nationella byggnadshistorien, två sidor som senare förenades i nationalromantiken.