Joseph Maria Olbrich
Olbrich var elev till Otto Wagner och ritade Secessionsbyggnaden i Wien. Han flyttade sedan till Darmstadt och ritade konstnärskolonin på Mathildenhöhe.
Joseph Maria Olbrich föddes 1867 i Troppau, nuvarande Opava i Tjeckien, som då hörde till Österrike-Ungern. Han studerade vid statens yrkesskola i Wien och sedan vid Konstakademien i Wien, där han fick Rompriset och kunde resa i Italien och Nordafrika. Efter hemkomsten anställdes han hos Otto Wagner, som ritade Wiens nya stadsbana, och Olbrich arbetade med stationer och detaljer. År 1897 var han en av grundarna av Wiensecessionen, den konstnärsgrupp som bröt med den officiella akademiska konsten för att skapa en ny konst för en ny tid. Bland grundarna fanns också målaren Gustav Klimt och arkitekten Josef Hoffmann.
Olbrich ritade Secessionens utställningsbyggnad i Wien, 1897–1898, med enkla vita volymer och en kupol av förgyllda lagerblad i smide. Byggnaden blev ett manifest för den nya rörelsen. År 1899 kallades han till Darmstadt av storhertig Ernst Ludwig av Hessen för att leda en konstnärskoloni på kullen Mathildenhöhe. Där ritade han ateljébyggnaden Ernst-Ludwig-Haus, konstnärernas villor och, efter några år, utställningsbyggnaden och det höga Bröllopstornet. Utställningen 1901 visade hela miljöer där arkitektur, möbler och föremål formgavs tillsammans. Mot slutet av livet ritade han varuhuset Tietz i Düsseldorf. Hans stil förenar geometriska former med ornament och rik materialverkan.
Olbrich dog 1908, endast fyrtio år gammal. Trots sin korta karriär blev han en av de mest inflytelserika arkitekterna kring sekelskiftet 1900. Secessionsbyggnaden och Mathildenhöhe visade hur konstnärer och arkitekter kunde samarbeta om hela miljöer, en idé som levde vidare i Deutscher Werkbund och Bauhaus. Mathildenhöhe upptogs på Unescos världsarvslista 2021. I Norden påverkade Wiensecessionen och Darmstadtkolonin jugendstilen och tidens konsthantverk, och svenska arkitekter och formgivare följde utställningarna i tidskrifter. Den geometriska, återhållna sidan av hans formspråk blev också en brygga mellan jugend och den tidiga modernismen, liksom hos hans samtida Josef Hoffmann i Wien.