Secessionsbyggnaden
Utställningshall för Wiensecessionen, den grupp konstnärer kring Gustav Klimt som bröt med den akademiska konsten. Över ingången står ”Åt tiden dess konst, åt konsten dess frihet”. Den vita kuben kröns av en genombruten kupol av förgyllda lagerblad, som wienarna kallade kålhuvudet.
År 1897 bröt en grupp konstnärer och arkitekter i Wien med det konservativa Künstlerhaus och bildade Wiensecessionen, med Gustav Klimt som ordförande. De behövde en egen utställningshall, och Joseph Maria Olbrich, en ung medarbetare till Otto Wagner, ritade den. Byggnaden uppfördes snabbt 1897–1898 på en tomt nära Karlsplatz som staden ställde till förfogande. Den byggdes med murad stomme, slätputsade väggar och en kupol av förgyllt järn. Huset skulle vara ett manifest för den nya konsten och samtidigt ett praktiskt redskap, med ljusa salar som kunde ändras för varje utställning. Över ingången sattes kritikern Ludwig Hevesis motto om tiden och konsten, som sammanfattar rörelsens program.
Byggnaden består av två delar: ett slutet, nästan tempelliknande entréparti och bakom det en stor utställningshall. Entrén flankeras av fyra pyloner som bär den genombrutna kupolen, och fasaden pryds av tre gorgonhuvuden, ugglor och slingrande växtornament. Inne i hallen ger takfönster jämnt dagsljus, och väggarna kunde flyttas för att skapa nya rum. Till den fjortonde utställningen 1902, som ägnades Beethoven, målade Klimt sin Beethovenfris direkt på väggarna. Den var tänkt att rivas efteråt men sparades och visas i dag i källaren. Kombinationen av enkla, geometriska volymer och dyrbara detaljer i guld blev typisk för den wienska secessionen och skiljer den från den mer organiska belgiska och franska art nouveau.
Huset skadades svårt under andra världskriget och brann 1945. Det restaurerades i flera omgångar, och vid en stor renovering på 1980-talet fick kupolen ny förgyllning och Beethovenfrisen en permanent plats. I dag används byggnaden fortfarande av Secessionen för samtida konst, trogen sitt ursprungliga syfte. Den har blivit en av Wiens mest kända symboler och har till och med prytt ett österrikiskt euromynt. Den geometriska stränghet som Olbrich, Wagner och Josef Hoffmann utvecklade i Wien gick som en bro från jugend mot modernismen. I Sverige märks inflytandet på flera håll kring 1900-talets början, bland annat i Dramatens fasad vid Nybroplan, där den vita ytan och de förgyllda detaljerna har en tydligt wiensk prägel.