Karl Friedrich Schinkel
Schinkel gav Berlin dess klassiska ansikte med Altes Museum, Schauspielhaus och Neue Wache. Han ritade också i gotik och lade grunden för en mer rationell, nästan modern arkitektur. Hans inflytande i Norden var stort.
Karl Friedrich Schinkel föddes 1781 i Neuruppin i Brandenburg som son till en präst. Som tonåring såg han den unge arkitekten Friedrich Gillys förslag till ett monument över Fredrik den store och bestämde sig för att bli arkitekt. Han blev elev till David och Friedrich Gilly i Berlin och studerade vid den nya Bauakademie. Åren 1803–1805 reste han i Italien och Frankrike. Under Napoleonkrigen fanns få byggnadsuppdrag, och Schinkel försörjde sig som målare av romantiska landskap, panoramor och teaterdekorationer, bland annat till Mozarts Trollflöjten 1816. År 1810 anställdes han vid den preussiska byggnadsförvaltningen, där han så småningom blev chef.
Efter 1815 gav Schinkel Berlin dess klassiska centrum. Neue Wache, 1816–1818, är en vaktbyggnad med dorisk portik, och Schauspielhaus på Gendarmenmarkt, 1818–1821, förenar en jonisk tempelfront med rationellt ordnade fasader. Altes Museum, 1823–1830, vid Lustgarten har en lång kolonnhall framför en rotunda efter förebild av Pantheon och var ett av Europas första offentliga konstmuseer. Friedrichswerdersche Kirche är gotisk i tegel, och i Potsdam ritade han lantliga villor som Charlottenhof. Bauakademie, 1832–1836, med sina fasader av rött tegel och tydliga pelarsystem, pekade mot en rationell arkitektur där konstruktionen själv fick bära uttrycket. Han ritade också möbler och gav ut stora planverk.
Schinkel dog 1841, utsliten av arbete. Han betraktas som Tysklands främste arkitekt under 1800-talet, och hans skola, med elever som Friedrich August Stüler och Ludwig Persius, präglade Preussen i generationer. På 1900-talet sågs han som en föregångare till modernismen: Peter Behrens och Ludwig Mies van der Rohe studerade hans klara volymer och proportioner. I Norden var inflytandet stort. Carl Ludvig Engel, som utbildats i Berlin, gav Helsingfors ett klassiskt centrum i liknande anda, och Stüler ritade Nationalmuseum i Stockholm. Svenska arkitekter reste till Berlin för att se hans byggnader, och 1920-talets nordiska klassicism tog åter upp hans stränga, eleganta formspråk.