Triumfbågen
Napoleon beställde triumfbågen efter segern vid Austerlitz, men den blev klar först 1836. Den är 50 meter hög och nästan fri från kolonner, en romersk båge förstorad till en ny skala. Tolv avenyer strålar ut från platsen runt den.
Napoleon beslöt 1806, efter segern vid Austerlitz, att bygga en triumfbåge åt den franska armén. Jean-François Chalgrin ritade den, och grundstenen lades samma år. Bygget avstannade när Napoleon föll 1814, och Chalgrin dog redan 1811. Arbetet återupptogs under 1820-talet och fullbordades under kung Louis-Philippe, som invigde bågen 1836. Det var då Napoleons tid låg ett par decennier tillbaka, och bågen fick hylla alla Frankrikes arméer sedan revolutionen.
Bågen är omkring 50 meter hög och 45 meter bred, och den har en stor båge i mitten och mindre tvärgående bågar på kortsidorna. Den följer de romerska triumfbågarna, men har inga kolonner, vilket gör den massiv och tydlig. På pelarna sitter fyra stora skulpturgrupper, varav den mest berömda är François Rudes Frivilligas uttåg 1792, som kallas La Marseillaise. På insidan av bågarna står namnen på segrar och på hundratals generaler. Uppe på taket finns en utsiktsterrass.
Under bågen begravdes 1921 en okänd soldat från första världskriget, och sedan 1923 brinner en evig låga på graven. Bågen har varit platsen för segerparader och för Napoleons begravningståg 1840, Victor Hugos likfärd 1885 och befrielsen 1944. Platsen runt bågen kallades Étoile, stjärnan, efter de tolv avenyer som baron Haussmann lät utgå därifrån. Triumfbågen har blivit en symbol för Paris och har kopierats i många städer.