Basilikacisternen
Under Istanbuls gator ligger en väldig underjordisk sal med 336 kolonner som står i vatten. Cisternen samlade vatten åt det kejserliga palatset. I det dunkla ljuset ser rummet ut som en sjunken kyrka.
Konstantinopel låg på en halvö utan egna källor, och vattnet måste ledas in genom akvedukter och sparas i cisterner. Den största täckta cisternen anlades under kejsar Justinianus på 500-talet, enligt traditionen år 532, under en stor basilika vid stadens huvudtorg. Därav namnet. Cisternen försåg det kejserliga palatset och byggnaderna kring det med vatten. Den är omkring 140 meter lång och 70 meter bred och kunde rymma omkring 80 000 kubikmeter vatten.
Taket består av tegelvalv som bärs av 336 kolonner i tolv rader. Många kolonner och kapitäl togs från äldre byggnader och är därför olika: de flesta är joniska eller korintiska, några doriska. Väggarna är byggda av tegel med ett tjockt lager vattentätt bruk. Längst in i nordvästra hörnet står två kolonner på var sitt stort Medusahuvud i sten, det ena lagt på sidan och det andra upp och ner. De kommer troligen från ett romerskt byggnadsverk, men varför de placerades så vet ingen.
Under osmansk tid glömdes cisternen nästan bort, även om invånarna fortfarande hämtade vatten genom hål i källargolven. Den holländske resenären Petrus Gyllius beskrev 1545 hur han rott runt bland kolonnerna med fackla. Cisternen restaurerades flera gånger och öppnades som museum 1987, med gångbroar över vattnet. Efter ytterligare en restaurering öppnade den igen 2022. Rummet visar hur bysantinska byggare återanvände antikt material och hur även en ren nyttobyggnad kunde få monumental form.