Crystal Palace

Crystal Palace, Hyde Park, London (flyttad till Sydenham, brann 1936)
Philip Henry Delamotte (1821–1889), Public domain

Världsutställningens hall 1851 byggdes av järn och glas på bara några månader. Den var över 560 meter lång och sattes ihop av prefabricerade delar. Byggnaden visade att industrins material kunde skapa en helt ny sorts rum, ljust och oändligt.

Inför världsutställningen i London 1851 utlystes en tävling om en utställningshall, men inget av förslagen gick att bygga i tid. Joseph Paxton, trädgårdsmästare hos hertigen av Devonshire, hade byggt stora växthus i Chatsworth och skissade på ett läskpapper ett förslag i järn och glas. Det antogs, och byggnaden restes i Hyde Park på några månader. Delarna tillverkades i fabriker och monterades på plats. Tidningen Punch gav den namnet The Crystal Palace.

Byggnaden var omkring 563 meter lång och upp till 39 meter hög. Den byggdes på ett modulsystem med gjutjärnspelare och balkar och omkring 300 000 glasskivor av samma storlek. Tvärskeppet hade ett välvt tak och byggdes så högt att de stora almarna i parken kunde stå kvar inne i hallen. Paxton lät ränndalarna i taket fungera som bärande element och använde ett tak i sicksack, som han tidigare provat i växthusen. Allt kunde monteras ner och flyttas, och hallen räknas som en av de första stora prefabricerade byggnaderna.

Efter utställningen monterades byggnaden ner och byggdes upp igen, ännu större, i Sydenham i södra London 1854. Där fungerade den som nöjes- och utställningspalats tills den förstördes i en brand 1936. Crystal Palace väckte både beundran och kritik. Många såg den som ett ingenjörsverk snarare än arkitektur, men den visade vägen för järnvägsstationer, varuhus och utställningshallar och har setts som en föregångare till modernismens glasarkitektur.