Helsingfors järnvägsstation
Saarinen vann tävlingen 1904 med ett nationalromantiskt förslag men förenklade det under bygget. Resultatet är en byggnad i finsk granit med ett högt klocktorn och fyra stora figurer som håller lyktor vid entrén. Stationen visar vägen från nationalromantik mot modernism.
Finland var vid sekelskiftet ett storfurstendöme under Ryssland, och den nya huvudstationen i Helsingfors blev en fråga om nationell identitet. Tävlingen 1904 vann Eliel Saarinen med ett förslag i nationalromantisk stil, med drag av medeltida borgar och rikt naturornament. Förslaget kritiserades av yngre arkitekter som ville ha en mer rationell byggnad, och Saarinen arbetade om det i en stramare riktning. Bygget pågick omkring 1909–1919 och fördröjdes av första världskriget, och stationen öppnade för trafik ungefär samtidigt som Finland blev självständigt. Fasaderna kläddes med finsk granit, medan stommen och valven inne i byggnaden i stor utsträckning gjordes av armerad betong, vilket gjorde det möjligt att skapa de stora och luftiga hallarna.
Stationen har en asymmetrisk sammansättning, med det höga klocktornet vid sidan av den stora huvudentrén. Entrén utgörs av en väldig båge, och på var sida står två granitfigurer av skulptören Emil Wikström som håller klotformade lyktor. Bakom bågen ligger biljetthallen, täckt av ett högt tunnvalv. Byggnaden har flera flyglar för restauranger, väntsalar och förvaltning, bland dem en särskild väntsal för statsöverhuvudet. Detaljer i koppar, granit och smide har förenklats till geometriska former. Saarinen ritade också inredning och belysning, och de stora fönstren låter dagsljuset strömma in i hallarna. Det är en byggnad där den massiva graniten och den moderna betongen möts, och där nationalromantikens tyngd sakta glider över i modernismens klarhet.
Stationen blev en av Helsingfors mest kända byggnader, och lyktbärarna har blivit symboler för staden och förekommit i otaliga sammanhang. Saarinen emigrerade till USA på 1920-talet, efter att ha fått stor uppmärksamhet för ett andrapris i tävlingen om Chicago Tribune Tower, och blev där ledare för Cranbrooks konstakademi. Hans tornlösning påverkade amerikanska skyskrapor under mellankrigstiden. Stationen har renoverats och anpassats för ökande trafik men har behållit sin karaktär. Den hör till samma nordiska nationalromantik som Stockholms stadshus och Engelbrektskyrkan, och arkitekter i Sverige och Finland följde varandras arbeten noga. Byggnaden visar hur nationalromantiken förändrades till en enklare, mer monumental form strax före klassicismens och modernismens genombrott i Norden.