Husaby kyrka
Enligt traditionen döptes Olof Skötkonung vid källan intill. Kyrkans västtorn från 1100-talet, med tre tornspiror, är ett av de äldsta bevarade i Sverige. Kyrkan var enligt traditionen en tid biskopssäte och visar romanikens tunga murar i den svenska landsbygdens skala.
Husaby var under tidig medeltid en kungsgård, och namnet syftar på en sådan förvaltningsgård. Enligt traditionen döptes Olof Skötkonung här av missionären Sigfrid i början av 1000-talet, och Husaby kan ha varit Västergötlands första biskopssäte innan detta flyttades till Skara. Inga säkra källor bekräftar dopet, men platsen var uppenbarligen viktig för både kungamakt och kyrka. Den nuvarande stenkyrkan uppfördes under 1100-talet, och västtornet räknas till de äldsta bevarade i landet. Byggmästaren är okänd. Materialet hämtades från Kinnekulle, där kalksten och sandsten ligger i lager och har brutits sedan medeltiden. Kinnekulles stenhuggare gjorde bygden till ett centrum för romansk stenarkitektur med många små kyrkor.
Det mest iögonfallande är västtornet. Det är brett och massivt, och av allt att döma inspirerat av kontinentens västverk, där härskaren kunde ha en egen plats högt upp mot kyrkorummet. Tornet kröns av tre spiror, en större i mitten och två mindre på sidorna, något som är ovanligt i Sverige. Långhuset och koret har tjocka murar med små, högt placerade rundbågiga fönster, vilket ger ett dunkelt inre. Kyrkan har senare byggts om i flera omgångar, och inredningen kommer från olika tider. Nära kyrkan ligger den källa där dopet enligt sägnen ska ha skett, och i närheten finns också ruiner efter en medeltida biskopsborg, som visar att stiftet länge hade intressen kvar på platsen.
Husaby förlorade sin ställning när biskopssätet etablerades i Skara, men kyrkan fortsatte att fungera som sockenkyrka och har därför bevarats. Under 1800- och 1900-talen restaurerades den flera gånger, och synen på hur mycket av det medeltida som skulle tas fram har skiftat. I dag är Husaby ett av de viktigaste minnesmärkena över kristnandet av Sverige, och platsen har fått en symbolisk roll som rikets vagga, även om det mesta av den bilden vilar på sena traditioner. Arkitektoniskt visar kyrkan hur romanikens former anpassades till svenska förhållanden: samma tunga murar och rundbågar som i de stora domkyrkorna, men i mindre skala och med lokalt material. Tillsammans med grannkyrkorna på Kinnekulle bildar den ett ovanligt rikt romanskt landskap.