Biblioteca Medicea Laurenziana
Medicéernas bibliotek vid San Lorenzo har ett av renässansens märkligaste rum: en hög förhall där kolonnerna står infällda i väggen och en trappa som flyter ut över golvet. Michelangelo vände på arkitekturens regler och banade väg för manierismen.
Påven Clemens VII, en medlem av familjen Medici, gav 1523 Michelangelo uppdraget att rita ett bibliotek för familjens boksamling vid klostret San Lorenzo i Florens. Biblioteket skulle ligga ovanpå klosterbyggnaden, vilket begränsade både vikt och utrymme. Bygget började 1524, men Michelangelo flyttade till Rom 1534 och arbetet avstannade. Trappan utfördes 1559 av Bartolomeo Ammannati efter Michelangelos anvisningar och en lermodell. Biblioteket öppnades för allmänheten 1571.
Man kommer först in i förhallen, ricetto, som är hög och trång. Där står kolonnerna inte fritt utan är insatta i nischer i väggen, och under dem sitter konsoler som inte bär något. Fönstren är blinda. Allt detta går emot de klassiska reglerna, där kolonner ska bära och konsoler stödja. Trappan i mitten flyter ut som lava och delar sig i tre löp, där de mittre stegen är svängda. Den långa läsesalen är i stället lugn och ljus, med rader av bänkar och pulpeter i trä som Michelangelo också ritade och ett tak med snidade mönster.
Biblioteket rymmer fortfarande en av världens viktigaste samlingar av handskrifter, bland andra tidiga avskrifter av Vergilius och Codex Amiatinus, den äldsta bevarade fullständiga latinska bibeln. Förhallen har blivit ett nyckelverk i manierismen, renässansens senare fas där konstnärerna lekte med reglerna. Den påverkade barocken och har studerats av arkitekter ända in i vår tid. Rummet visar att Michelangelo tänkte som en skulptör, med väggen som en kropp full av spänning.