Nordiska museet
Artur Hazelius ville ha ett palats för den svenska folkkulturen. Clason ritade en byggnad i nordisk nyrenässans, inspirerad av Vasatidens slott med gavlar, tornhuvar och danska förebilder. Stora hallen inuti är som en kyrka, med Carl Milles staty av Gustav Vasa.
Artur Hazelius började 1872–1873 samla föremål från den svenska allmogen, som han såg försvinna i takt med industrialiseringen. Samlingen växte snabbt och behövde ett eget hus, och staten upplät mark på Djurgården. Isak Gustaf Clason fick uppdraget och arbetade fram en byggnad i nordisk nyrenässans, med Vasatidens slott och den danska renässansen, särskilt Frederiksborg, som förebilder. Bygget pågick från 1888 till 1907, och Hazelius dog 1901, innan museet invigdes. Tanken var att själva byggnaden skulle uttrycka nationens historia och visa att Sverige hade en egen arkitekturtradition att bygga vidare på. Bygget drog ut på tiden eftersom pengarna kom in i omgångar, från insamlingar, gåvor och statliga bidrag.
Byggnaden domineras av Stora hallen, ett långt och mycket högt rum med gallerier i flera våningar längs sidorna, som påminner om ett kyrkskepp. Hit flyttades 1925 Carl Milles stora sittande staty av Gustav Vasa, utförd i målad och förgylld ek. Runt hallen ligger utställningssalarna, så att besökaren hela tiden kan orientera sig mot husets mitt. Exteriören har höga trappgavlar, tornhuvar och rikt utformade portaler, och den långsträckta fasaden mot vattnet vid Djurgårdsbron ger byggnaden karaktär av ett slott. Clasons ursprungliga plan var betydligt större, med flyglar kring en gård, men pengarna räckte bara till en del. Därför ser huset i dag ut som en enda väldig länga, där byggnadens kortsidor antyder vad som aldrig blev byggt.
Nordiska museet blev Sveriges stora kulturhistoriska museum, och tillsammans med Skansen, som Hazelius öppnade 1891, formade det hur svenskarna såg på sin egen historia. Byggnaden är ett av nationalromantikens tidiga huvudverk och visar hur nyrenässansen kunde göras nationell. Clason blev genom bygget en av sin tids mest inflytelserika arkitekter och undervisade senare många i den generation som ritade stadshuset och andra nationalromantiska byggnader. Interiören har moderniserats flera gånger för att passa nya sätt att ställa ut, men Stora hallen har behållit sin karaktär. Platsen på Djurgården, nära Vasamuseet och Skansen, gör museet till en del av Stockholms stora samling av kulturinstitutioner, och fasaden är en välkänd bild från vattnet.