Operan i Oslo
Operahuset reser sig ur fjorden som ett isflak av vit marmor, och man kan gå på taket ända upp. Insidan är klädd i ek. Byggnaden visade hur ett kulturhus kan vara ett offentligt rum för alla, inte bara för publiken.
Den norska nationaloperan hade länge saknat ett eget hus, och Stortinget beslöt i slutet av 1990-talet att bygga en ny opera i Bjørvika, ett hamn- och trafikområde vid Oslofjorden. En internationell tävling hölls 2000 och vanns av det norska arkitektkontoret Snøhetta. Bygget pågick 2003–2008, och huset invigdes i april 2008. Operan blev början på en stor omvandling av Bjørvika till en ny stadsdel. Arkitekterna ville att byggnaden skulle vara en offentlig plats för alla, inte bara för operapubliken, och därför gjordes taket möjligt att gå på. Taket och de sluttande ytorna kläddes med vit italiensk marmor från Carrara, och konstnärer var med och formade mönstret i stenen.
Byggnaden har tre huvuddelar: det sluttande taket som stiger upp ur vattnet, den stora salongen mitt i huset och scentornet som reser sig över allt, klätt med aluminiumplattor i ett mönster. Under taket finns en stor foajé med glasväggar mot fjorden, och mitt i foajén står salongens yttervägg, en böljande vägg av ek som kallas vågväggen och som leder publiken upp mot salongen. Salongen har hästskoform och är klädd med mörk ek, som ger värme och god akustik. Bakom ligger verkstäder, repetitionssalar och kontor, där operans dekorer och kostymer tillverkas. I fjorden framför huset flyter en glasskulptur av Monica Bonvicini, She Lies.
Operan blev snabbt en av Oslos mest besökta platser, och taket används av stadens invånare och turister för promenader, solbad och utsikt. Byggnaden fick 2009 Europeiska unionens arkitekturpris, Mies van der Rohe-priset. Marmorn har visat sig vara svår att underhålla, och en del plattor har behövt bytas ut. Bjørvika har sedan dess fyllts med nya byggnader, bland dem Munchmuseet och det nya huvudbiblioteket Deichman, och området har blivit Oslos nya kulturcentrum. Operan har blivit en förebild för hur kulturbyggnader kan bli offentliga rum. Även i Sverige har den diskuterats som exempel när städer planerat nya kulturhus vid vattnet, och den visar hur en nordisk arkitektur kan förena landskap, material och offentlighet.