Heras tempel II, Paestum
I den grekiska kolonin Poseidonia i södra Italien står tre doriska tempel kvar nästan hela. Det andra Heratemplet, länge kallat Poseidontemplet, är det bäst bevarade. Kolonnerna är tjocka och kapitälen breda – en tidig, kraftfull dorisk ordning som chockade 1700-talets resenärer som väntat sig något elegantare.
Poseidonia grundades omkring 600 f.Kr. av greker från Sybaris längre söderut. Staden blev rik på handel och jordbruk och byggde tre stora doriska tempel. Det andra Heratemplet uppfördes omkring 460 f.Kr., ungefär en generation före Parthenon. Byggmästaren är okänd, liksom vilken gud templet egentligen var helgat åt; forskare har föreslagit Hera, Zeus och Apollon. Materialet är inte marmor utan en lokal kalksten, travertin, som är porös och grov. Ytan täcktes därför ursprungligen med ett tunt lager vit stuck som jämnade ut stenen och kunde målas. Det som i dag syns som en varm, gyllenbrun sten var alltså tänkt att se ljus och slät ut.
Templet har sex kolonner på kortsidorna och fjorton på långsidorna, en vanlig dorisk plan. Kolonnerna är kraftiga, starkt avsmalnande och har en tydlig svällning, och de breda kapitälen ger ett tungt intryck. Inne i cellan står två rader kolonner i två våningar, ovanpå varandra, som bar taket. Det är ett av få grekiska tempel där en sådan inre kolonnad finns kvar, och den visar hur mittskeppet var uppbyggt. Framför cellan finns en förhall, pronaos, och bakom den en motsvarande bakre hall. Templet står bredvid den äldre så kallade Basilikan, det första Heratemplet, och längre bort ligger Athenas tempel. Tillsammans visar de den doriska ordningens utveckling under ett sekel.
Romarna gjorde staden till koloni 273 f.Kr. och kallade den Paestum. Under tidig medeltid försumpades slätten, malarian spred sig och invånarna lämnade staden. Templen glömdes nästan bort tills en väg drogs genom området i mitten av 1700-talet. Resenärer, konstnärer och arkitekter strömmade dit, och Piranesis etsningar spred bilden av templen över Europa. Många blev förskräckta av de grova formerna, andra såg i dem en ursprunglig, ärlig arkitektur. Bland de hänförda fanns Carl August Ehrensvärd, som besökte Paestum på sin italienska resa på 1780-talet och sedan förespråkade en sträng, tung dorisk stil i Sverige. Paestum blev därmed viktigt för den tidiga nyklassicismens intresse för det arkaiska. I dag ingår platsen i ett världsarv.