Röhsska museet
Ett museum för konsthantverk och design i mörkt rött tegel. Westman använde medeltida och folkliga former fritt, med branta tak, små fönster och omsorg om varje detalj. Byggnaden visar nationalromantikens tro på hantverket.
Röhsska museet kom till genom donationer från bröderna Wilhelm och August Röhss, som tillhörde en förmögen göteborgsk handelsfamilj. Pengarna skulle användas till ett museum för konsthantverk och industriell formgivning, i en tid då man ville höja kvaliteten på svenska bruksföremål. Carl Westman fick uppdraget att rita byggnaden, och den uppfördes på Vasagatan och invigdes 1916. Westman var en av nationalromantikens ledande arkitekter och arbetade samtidigt med Rådhuset i Stockholm. Han valde ett mörkt, handslaget tegel och en sparsmakad form, där materialets egen yta fick vara huvudsaken. Bygget skulle i sig visa vad gott hantverk var, och därför fick murare, smeder och snickare stort utrymme.
Byggnaden är sluten och tung utåt, med ett högt och brant tak, små fönster och en fasad där teglets oregelbundna färgskiftningar ger liv åt ytan. Formerna är hämtade fritt från medeltida borgar och kyrkor och från svensk allmogearkitektur, men utan att kopiera någon bestämd förebild. Entrén mot gatan är markerad med omsorgsfullt utformade detaljer, och portar och beslag är utförda i smide. Fönstrens storlek och placering följer rummens behov snarare än en strikt symmetri. Interiören var från början tänkt att visa föremålen i en lugn och ombonad miljö, och rummen hade en intimitet som skiljer sig från tidens stora palatsliknande museer. Huset blev på det sättet en del av själva samlingen.
Med tiden har samlingarna vuxit kraftigt, och museet har byggts om invändigt flera gånger för att möta nya sätt att ställa ut. Röhsska är i dag Sveriges museum för design och konsthantverk och har en stor samling av svenskt och internationellt glas, möbler, textil och mode samt en betydande samling östasiatisk konst. Byggnaden räknas som ett av nationalromantikens viktigaste verk i Göteborg. Den visar tidens tro på hantverket som grund för god form, en tanke som senare togs upp i Svenska Slöjdföreningens arbete för vackrare vardagsvara. På så sätt pekar byggnaden både bakåt mot hantverkstraditionen och framåt mot den svenska formgivningens genombrott vid 1900-talets mitt.