Neue Staatsgalerie
En tillbyggnad till Stuttgarts konstmuseum som blandar en klassisk rotunda och stenfasader med knallfärgade räcken, glasväggar som vågor och stenblock som ”fallit” ur muren. Museet visar postmodernismens lust att låna och leka.
Stuttgarts statliga konstmuseum hade sedan 1840-talet en klassicistisk byggnad som inte längre räckte till, och delstaten Baden-Württemberg utlyste 1977 en tävling om en tillbyggnad. Den brittiske arkitekten James Stirling vann tillsammans med sin kompanjon Michael Wilford. Bygget pågick under början av 1980-talet, och museet invigdes 1984. Tomten låg i en sluttning längs en stor trafikled, och programmet omfattade också en kammarteater och en musikskola. Stirling ville att byggnaden skulle passa in i staden och svara på det gamla museet, men samtidigt vara uppenbart samtida. Han klädde betongstommen med band av travertin och sandsten och blandade dem med glas och stålprofiler i starka färger.
Byggnaden är uppbyggd kring en öppen rotunda utan tak, en sorts skulpturgård som påminner om Altes Museum i Berlin och om antika ruiner. En offentlig gångväg slingrar sig genom rotundan och binder samman gatorna nedanför och ovanför tomten, så att man kan passera genom museet utan att gå in. Själva museet har en följd av salar med takljus i en klassisk ordning. Entréhallen har en böljande glasvägg i grönt, och utanför löper tjocka räcken i rosa och blått. På en plats ligger några stenblock på marken, som om de hade fallit ur muren, och öppningen bakom dem fungerar som ventilation för garaget. Stirling blandade högtidligt och lekfullt med full avsikt.
Staatsgalerie väckte stor uppmärksamhet och debatt när den öppnade. Många såg den som ett mästerverk, medan andra kritiserade blandningen av klassiska former och poppiga färger. Byggnaden blev mycket populär bland besökare och bidrog till att postmodernismen fick ett internationellt genomslag på 1980-talet. Stirling hade redan 1981 fått Pritzkerpriset, och efter Stuttgart ritade han flera andra museer och universitetsbyggnader. Byggnaden har senare renoverats, och museet har fått ytterligare tillbyggnader. Den hör i dag till de mest citerade exemplen på postmodern arkitektur. Även i Sverige diskuterades den livligt bland arkitekter, och den visade hur ett museum kunde knyta an till den klassiska museitraditionen från Schinkel och samtidigt bli en del av stadens gångstråk.