Postmodernism

Klassiska citat, färg och ironi – ett uppror mot modernismens stränga lådor.

Från slutet av 1960-talet tröttnade allt fler på modernismens enformighet. Postmodernisterna ville att byggnader skulle betyda något igen: de lånade frontoner, kolonner och bågar ur historien, ofta förstorade, platta eller lekfullt felaktiga. ”Less is a bore”, svarade Robert Venturi på Mies van der Rohe.

På 1960-talet började kritiken mot modernismen växa: förorterna kändes ödsliga, och gamla stadsdelar revs. Jane Jacobs försvarade den levande gatan, och Robert Venturi och Charles Jencks gav arkitekterna nya ord. Postmodernismen ville att byggnader skulle kommunicera med vanliga människor. Den toppade på 1980-talet och blev sedan ofta förlöjligad, men har fått en renässans på senare år.

Ricardo Bofills Bågen vid Fatbursparken och kvarteren runt den, Gert Wingårdhs tidiga hus och flera 1980-talskvarter i innerstäderna visar den svenska postmodernismen.