Robert Venturi
Venturi skrev ”Complexity and Contradiction in Architecture” (1966) och, tillsammans med Denise Scott Brown, ”Learning from Las Vegas”. Med Vanna Venturi House visade han en arkitektur som tillåter tvetydighet och vardagliga tecken.
Robert Venturi föddes 1925 i Philadelphia som son till en frukthandlare med italiensk bakgrund. Han studerade arkitektur vid Princeton, där han tog examen 1947 och sin magisterexamen 1950. Han arbetade på Eero Saarinens kontor och hos Louis Kahn, som blev en viktig förebild. Åren 1954–1956 tillbringade han som stipendiat vid American Academy i Rom, där han studerade barocken, manierismen och de italienska städernas rika och motsägelsefulla miljöer. Efter hemkomsten började han undervisa vid University of Pennsylvania och öppnade ett eget kontor i Philadelphia. Där mötte han arkitekten och planeraren Denise Scott Brown, som han gifte sig med 1967 och arbetade tillsammans med resten av livet.
Vanna Venturi House, 1962–1964, som han byggde åt sin mor, har en gavelfasad som ser ut som ett barns teckning av ett hus, med en bruten gavel och ett asymmetriskt inre. Guild House, ett äldreboende i Philadelphia, har en vanlig tegelfasad med en stor skylt. I boken ”Complexity and Contradiction in Architecture”, 1966, argumenterade han mot modernismens renhet och för en arkitektur som tillåter mångtydighet och historiska referenser. ”Learning from Las Vegas”, 1972, skriven med Denise Scott Brown och Steven Izenour, studerade kommersiella vägskyltar och skilde mellan byggnader som är skulpturer och byggnader med påsatta tecken. Senare ritade de Sainsbury Wing vid National Gallery i London.
Venturi fick Pritzkerpriset 1991, men Denise Scott Brown inkluderades inte, något som senare blev en uppmärksammad fråga om kvinnors erkännande i arkitekturen. Han dog 2018. Hans skrifter räknas till 1900-talets viktigaste arkitekturteori och lade grunden för postmodernismen, där historiska former, ironi och vardagliga tecken åter fick plats. Postmodernismen nådde Sverige under 1980-talet, då arkitekter som Gert Wingårdh och utländska gäster som Ricardo Bofill byggde med klassiska och lekfulla motiv, och debatten om kontextuell anpassning, ornament och stadens karaktär tog fart. Venturis idéer om att lära av den vanliga staden fortsätter att påverka både arkitekter och planerare.