Bofills båge
Ett halvcirkelformat bostadskvarter runt en park vid Södra station. Bofill använde klassiska former i stor skala: en fasad som påminner om en romersk amfiteater, pilastrar i flera våningar och en strikt symmetri. Kvarteret blev det mest omtalade exemplet på svensk postmodernism.
När godsbangården vid Södra station i Stockholm avvecklades blev en stor yta på Södermalm ledig för bostäder. Området planerades under 1980-talet, och den katalanske arkitekten Ricardo Bofill och hans kontor Taller de Arquitectura fick rita det mest framträdande kvarteret. Bofill var känd för stora bostadsprojekt i Frankrike, där han använt klassiska former i jättelik skala och byggt med färdiga betongelement. Kvarteret byggdes omkring 1990–1992 kring Fatbursparken, som ligger där Fatburssjön en gång fanns innan den fylldes igen under 1800-talet. Bofill ville ge Stockholm en monumental stadsform med en tydlig gräns mot parken, och byggnaden uppfördes med prefabricerade betongelement i ljusa och varma toner.
Kvarteret har formen av en halvcirkel som omsluter parken, med bostäder i flera våningar och portar som leder genom huset till gatorna bakom. Fasaden mot parken är uppbyggd som en antik amfiteater eller ett romerskt forum, med pilastrar som går genom flera våningar, kraftiga gesimser och en sockel. Fönstren är ordnade i regelbundna rader mellan pilastrarna, och hörn och portar är tydligt markerade. Den strikta symmetrin gör att parken blir som en scen eller ett torg framför byggnaden. Baksidan mot gatorna är enklare, och det är mot parken som byggnaden visar sitt stora ansikte. Det ovanliga är skalan: den klassiska formen används för vanliga lägenheter, inte för palats eller offentliga byggnader.
Bofills båge väckte stark debatt när den byggdes. En del såg den som ett befriande avbrott från efterkrigstidens enkla bostadshus, medan andra kritiserade den för att vara pompös och främmande för Stockholm. Med åren har kvarteret blivit ett känt landmärke på Södermalm och en självklar del av området kring Södra station. Det räknas som det tydligaste exemplet på svensk postmodernism och visar hur 1980-talets arkitekter åter började intressera sig för gator, kvarter och klassiska former. Bofills andra stora verk, som bostadsområden kring Paris och i Montpellier, har samma drag. Kvarteret är också ett tidigt exempel på hur gamla järnvägsområden i Stockholm förvandlades till nya stadsdelar, något som senare upprepades på flera platser.