Stockholms stadshus
Östberg arbetade med stadshuset i mer än tjugo år. Han hämtade förebilder från venetianska palats, svenska vasaborgar och medeltida kyrkor och byggde i nästan åtta miljoner handslagna tegelstenar. Tornet är 106 meter högt och kröns av tre kronor. Blå hallen blev aldrig blå – Östberg ändrade sig när han såg teglet.
Stockholms stad ville ha en byggnad för sin förvaltning och för stadens högtider. Ragnar Östberg vann en tävling i början av 1900-talet, först om ett rådhus, men uppdraget ändrades och blev i stället ett stadshus på Kungsholmens udde, där Eldkvarns kvarn tidigare hade legat. Östberg arbetade om förslaget många gånger, och bygget pågick från 1911 till invigningen på midsommarafton 1923, fyrahundra år efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm. Han ville bygga i material som åldras vackert, och huset murades i handslaget rött tegel, med koppartak, granit och rikt hantverk. Byggnaden blev ett samarbete mellan arkitekten och en lång rad konstnärer och hantverkare, och den betraktades som ett nationellt allkonstverk.
Stadshuset är byggt kring två gårdar: den öppna Borgargården och den överbyggda Blå hallen, som är husets stora festsal och där Nobelfesten hålls. Ovanför ligger Gyllene salen, klädd med mosaiker av guld och färgat glas av Einar Forseth, med Mälardrottningen på kortväggen. Prinsens galleri har fresker av prins Eugen med utsikt över vattnet, som också syns genom fönstren. I Rådssalen sammanträder kommunfullmäktige under ett tak som påminner om ett gammalt nordiskt långhus. Tornet i sydöstra hörnet bär de tre kronorna, och vid dess fot står Birger jarls gravmonument. Mot Riddarfjärden öppnar sig en arkad och en terrasserad trädgård, och fasaderna har detaljer som kontrasterar mot de stora, släta tegelytorna.
Stadshuset fick stor internationell uppmärksamhet och blev en av de mest kända svenska byggnaderna under 1900-talet. Det blev en symbol för Stockholm och ett av de främsta uttrycken för den nordiska nationalromantiken, även om det stod klart när den yngre generationen redan hade vänt sig till klassicismen och snart funktionalismen. Huset används fortfarande av kommunen, och här hålls Nobelfesten och många andra högtider. Byggnaden har restaurerats i omgångar, bland annat koppartaken och tornet. Östbergs sätt att blanda förebilder från Venedig, Vasatidens slott och medeltiden till något eget påverkade arkitekter i andra länder och inspirerade rådhus och offentliga byggnader långt utanför Sverige. Silhuetten från Riddarfjärden hör till de mest fotograferade vyerna i Stockholm.