Stockholms stadshus invigs
Ragnar Östbergs stadshus invigs på midsommarafton 1923, efter mer än tjugo års arbete. Det är byggt i handslaget tegel med hantverk från hela landet.
Stadshuset blev nationalromantikens höjdpunkt – och dess sista stora verk.
Stockholms stad hade länge saknat ett eget hus för sin förvaltning och sina folkvalda. Kring sekelskiftet 1900 hölls en tävling om ett nytt rådhus, och platsen var Kungsholmens udde mot Riddarfjärden, där en kvarn tidigare legat. Ragnar Östberg vann, men planerna ändrades, och rådhuset flyttades till en annan tomt medan Östberg fick rita ett stadshus på udden. Tiden präglades av nationalromantik. Unionsupplösningen med Norge 1905 och en växande nationell självkänsla gjorde att arkitekter sökte sig till inhemska material och historiska förebilder, som vasaslotten och de medeltida kyrkorna. Östberg hämtade också intryck från Venedig, där Dogepalatset reser sig på samma sätt ur vattnet.
Bygget påbörjades 1911 och pågick i tolv år, medan Östberg hela tiden ändrade och förfinade ritningarna. Huset byggdes i rött handslaget tegel kring två gårdar, och tornet med de tre kronorna i toppen reser sig över hundra meter vid vattnet. Blå hallen skulle egentligen ha putsats blå, men Östberg gillade teglet och lät det stå, medan namnet blev kvar. I Gyllene salen täckte Einar Forseth väggarna med guldmosaik, och prins Eugen målade fresker i galleriet mot Mälaren. Konstnärer och hantverkare från hela landet bidrog med smide, snickerier, textilier och sten. Invigningen på midsommarafton 1923 inföll fyrahundra år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm.
Stadshuset blev mycket uppmärksammat utomlands, inte minst i Storbritannien, och Östberg fick Royal Institute of British Architects guldmedalj 1926. Men i Sverige var tiden redan på väg någon annanstans. Bara sju år efter invigningen visade Stockholmsutställningen en arkitektur som var motsatsen till Östbergs: lätt, öppen och industriell. Stadshuset kom därför att stå som nationalromantikens sista stora monument. Forseths mosaiker, med den tronande Mälardrottningen, kritiserades av en del för att vara för bysantinska. Med tiden har huset blivit en av Stockholms tydligaste symboler. Sedan 1930 hålls Nobelfesten i Blå hallen, och huset är fortfarande säte för stadens kommunfullmäktige.