Uppsala domkyrka
Nordens största kyrka byggdes i tegel efter franska förebilder från slutet av 1200-talet och invigdes 1435. Den franske byggmästaren Étienne de Bonneuil hämtades hit för att leda arbetet. Efter en brand 1702 fick kyrkan låga tornhuvar; de höga spirorna kom till på 1880-talet, då Helgo Zettervall gjorde om stora delar.
Ärkebiskopssätet flyttades på 1270-talet från Gamla Uppsala till Östra Aros, som då började kallas Uppsala, och med det reliken av Erik den helige. Där påbörjades en ny domkyrka, som skulle bli Nordens största. År 1287 slöts i Paris ett kontrakt med byggmästaren Étienne de Bonneuil, som skulle resa till Sverige med gesäller och leda arbetet. Hans inflytande syns i den franska planen. Eftersom det saknades lämplig huggen sten i trakten blev tegel huvudmaterialet, medan portaler, kapitäl och vissa detaljer gjordes av sten. Bygget pågick i omkring 150 år under skiftande byggmästare och ekonomiska förutsättningar, och kyrkan invigdes först 1435. Den blev Sveriges främsta kyrka och platsen för kröningar.
Kyrkan är en basilika med tvärskepp och västtorn. Koret har en koromgång med kapellkrans, en typiskt fransk lösning som är ovanlig i Norden. Tornen är lika höga som kyrkan är lång. I kyrkan vilar flera av rikets mest kända personer. Gustav Vasa ligger i ett gravkor bakom högaltaret tillsammans med sina drottningar, under ett monument av Willem Boy. I kapellkransen står Erik den heliges silverskrin. Bland gravarna finns också Carl von Linnés, och Emanuel Swedenborgs sarkofag flyttades hit från London i början av 1900-talet. Domkyrkan har också senmedeltida kalkmålningar och rikt utsmyckade gravkor, som visar hur kyrkan blev en samlingsplats för adelns och kungamaktens minne.
Bränder har präglat kyrkans historia. Efter stadsbranden 1702 förstördes tornen och taken, och Carl Hårleman gav senare tornen barocka huvar. På 1880-talet genomförde Helgo Zettervall en omfattande restaurering. Han ville ge kyrkan ett mer gotiskt utseende, så putsen knackades bort och fasaderna fick nytt tegel, strävbågar och höga, smala tornspiror efter förebild från fransk och tysk gotik. Ingreppen kritiserades hårt redan i samtiden och blev ett av skälen till att synen på restaurering förändrades i Sverige. På 1970-talet genomfördes en ny restaurering som delvis tog hänsyn till kyrkans äldre utseende. Uppsala domkyrka är det tydligaste exemplet på hur den franska katedralgotiken översattes till nordiskt tegel.