Westminster Abbey
Klosterkyrkan i Westminster är platsen där Englands monarker kröns och många begravs. Henrik III byggde om den från 1245 i fransk gotik, ovanligt hög för England. Henrik VII:s kapell har ett av senmedeltidens mest häpnadsväckande valv.
Edvard Bekännaren byggde en stor romansk klosterkyrka på platsen, invigd 1065. Henrik III lät riva den och började 1245 bygga en ny kyrka i den franska gotik han beundrade, med Reims och Sainte-Chapelle som förebilder. Byggmästaren hette Henry de Reyns. Kungen ville också hedra Edvard Bekännaren, som blivit helgon, med en praktfull grav. Koret och den östra delen av mittskeppet var klara när kungen dog 1272. Resten av mittskeppet byggdes på 1300- och 1400-talen i samma stil, så att kyrkan ser ovanligt enhetlig ut.
Kyrkan har en fransk plan med kapellkrans runt koret och ett mittskepp som är omkring 31 meter högt. I öster ligger Henrik VII:s kapell, byggt 1503–1519, med ett solfjädervalv där hängande stenkonor ser ut att sväva. Västtornen lades till 1722–1745 efter ritningar av Nicholas Hawksmoor, som lät dem smälta samman med den medeltida kyrkan. Golvet framför högaltaret är ett cosmatiarbete från 1268, med mönster av sten och glas från Italien. Kyrkan är fylld av gravmonument och minnestavlor, bland annat i Poeternas hörna, där Geoffrey Chaucer ligger begravd.
Klostret upplöstes 1540, men kyrkan behölls och blev en så kallad royal peculiar, direkt underställd monarken. Alla kröningar sedan Vilhelm Erövraren 1066 har ägt rum här, senast Karl III:s 2023, och här står kröningsstolen som Edvard I lät göra. Här ligger omkring tre tusen personer begravda eller har minnesmärken, bland dem Isaac Newton och Charles Darwin. Kyrkan blev världsarv 1987 tillsammans med Westminsterpalatset. Den visar hur fransk gotik fick en egen engelsk form.