Kupolen i Florens fullbordas
Filippo Brunelleschi lyckas välva kupolen över domkyrkan i Florens, utan ställningar från golvet. Samma år invigs kyrkan av påven.
Bedriften blev renässansens symbol: människan som genom kunskap om antiken och matematik kan överträffa de gamla.
Florens nya domkyrka, Santa Maria del Fiore, påbörjades 1296 efter ritningar av Arnolfo di Cambio. Under 1300-talet bestämdes att korsmitten skulle få en åttkantig kupol, större än någon som byggts sedan antiken, och en modell av kyrkan fastställdes 1367. Problemet var att ingen visste hur den skulle byggas. Öppningen var så bred att det inte fanns timmer nog för en vanlig valvställning, och florentinarna ville inte använda strävbågar som i Nordeuropa. 1418 utlystes en tävling. Filippo Brunelleschi, utbildad guldsmed, hade efter förlusten i tävlingen om Baptisteriets dörrar studerat de antika ruinerna i Rom och hävdade att han kunde välva kupolen utan ställningar.
Bygget pågick från 1420. Brunelleschi gjorde kupolen dubbel, med ett tjockt inre skal och ett tunnare yttre, förbundna av åtta stora ribbor i hörnen och mindre ribbor emellan. Mellan skalen går trappor upp till toppen. Teglet lades i ett fiskbensmönster där stående stenar låste de liggande, så att varje ring bar sig själv medan murbruket härdade. Ringar av sten, järn och trä håller ihop kupolen som tunnbanden på ett fat. Han konstruerade också nya lyftmaskiner, bland annat en oxdriven vinsch som kunde byta riktning utan att djuren vände. Lanterninen ovanpå, efter hans ritning, påbörjades först 1446, samma år som han dog.
Kupolen väckte förundran redan medan den byggdes. Leon Battista Alberti tillägnade Brunelleschi den italienska versionen av sin bok om måleriet och prisade kupolen som ett verk utan motstycke, även i antiken. Brunelleschi fick den ovanliga äran att begravas i själva domkyrkan. Den förgyllda kulan på lanterninen sattes upp 1471 av Andrea del Verrocchios verkstad, där den unge Leonardo da Vinci var lärling. Kupolen blev mönster för Michelangelos kupol över Peterskyrkan och därmed för kupolkyrkor i hela Europa. Även i Stockholm fick Katarina kyrka på 1600-talet en kupol över korsmitten, ett av de tydligaste svenska exemplen på renässansens dröm om centralkyrkan.