Parthenon börjar byggas
Perikles sätter igång byggena på Akropolis efter perserkrigen. Parthenon står klart på femton år, i marmor från berget Pentelikon, med Fidias skulpturer i frisen och gavelfälten.
Templet blev måttstocken för klassisk arkitektur. Varje tempelfront på en svensk kyrka eller ett museum går tillbaka hit.
År 480 f.Kr. plundrade och brände perserna Akropolis, och under drygt trettio år låg tempelruinerna kvar som ett minne av kriget. Samtidigt växte Aten till sjömakt i spetsen för det deliska förbundet, en allians av grekiska stadsstater mot Persien. När förbundskassan flyttades från ön Delos till Aten vid mitten av 400-talet f.Kr. fick Perikles tillgång till väldiga summor. Han drev igenom att pengarna skulle användas till ett byggprogram på Akropolis. Det gav arbete åt tusentals hantverkare och visade upp Aten som Greklands ledande stad, men det kostade också: politiska motståndare anklagade honom för att smycka sin stad med bundsförvanternas pengar.
Arkitekterna hette Iktinos och Kallikrates, medan skulptören Fidias hade den konstnärliga ledningen. Templet är doriskt, med åtta kolonner på kortsidorna och sjutton på långsidorna, men frisen kring själva tempelrummet är jonisk – ett ovanligt möte mellan ordningarna. Nästan ingen linje är helt rak. Golvet välver sig svagt uppåt mot mitten, kolonnerna sväller lätt och lutar en aning inåt, och hörnkolonnerna är något grövre. Sådana förfiningar gör att byggnaden ser levande och stadig ut i stället för stel. Inne i templet stod Fidias stora staty av Athena i guld och elfenben. Templet invigdes 438 f.Kr., och skulpturerna i gavelfälten blev färdiga några år senare.
Parthenon fick ett långt liv efter antiken. Det blev kyrka, sedan moské under osmanerna, och användes till sist som krutförråd. Under en venetiansk belägring 1687 träffades det av en granat, krutet exploderade och mittpartiet slets sönder. I början av 1800-talet lät den brittiske diplomaten Lord Elgin föra en stor del av skulpturerna till London, där de i dag finns på British Museum – en fråga som Grekland fortfarande driver. När resenärer och arkitekter på 1700-talet började mäta och teckna templet växte en ny beundran för det grekiska, som blev grunden för nyklassicismen. Sedan 1970-talet pågår ett omfattande restaureringsarbete där tidigare misstag rättas och lösa block sätts tillbaka på sina platser.