Gotiken föds i Saint-Denis
Abboten Suger bygger ett nytt kor till klosterkyrkan där Frankrikes kungar begravs. Spetsbågar, ribbvalv och stora glasmålningar förenas till ett rum av ljus.
Inom hundra år byggdes katedraler i den nya stilen över hela Europa, från Chartres till Uppsala.
Klostret Saint-Denis norr om Paris byggdes vid graven över Paris förste biskop, den helige Dionysius, och var sedan tidig medeltid de franska kungarnas gravkyrka. Suger blev abbot 1122. Han kom från enkla förhållanden men var rådgivare till två kungar, Ludvig VI och Ludvig VII, och styrde riket som regent medan Ludvig VII var på korståg. För Suger var klostret och kungamakten nära förbundna. Han tolkade också ljuset teologiskt, inspirerad av skrifter som tillskrevs en Dionysios och som man trodde var skrivna av klostrets helgon: ljus och glänsande material skulle lyfta människans sinne från det materiella mot Gud.
Suger började med en ny västfasad, som invigdes 1140, med tre portaler och ett av de tidigaste rosfönstren. Därefter byggdes koret på knappt fyra år och invigdes 11 juni 1144 i närvaro av kungen och många biskopar. Koret har en omgång med en krans av kapell, och genom spetsbågarna och ribbvalven kunde väggarna mellan kapellen nästan tas bort. Smala pelare bär valven, och rummet fylls av ljus från stora glasmålningar. Ovanligt nog skrev Suger själv utförliga texter om bygget, där han berättar om hur virket letades fram, om inskrifterna och om de dyrbara föremålen. Arkitektens namn nämner han däremot inte.
Biskoparna som deltog vid invigningen 1144 tog intrycken med sig hem, och snart byggdes kor och katedraler i den nya stilen i Sens, Noyon, Laon och Paris, där Notre-Dame påbörjades 1163. Inom ett sekel hade gotiken spridit sig över Europa. I Saint-Denis byggdes långhuset om på 1200-talet. Under franska revolutionen bröts kungagravarna upp och kvarlevorna kastades i massgravar, men kyrkan räddades och restaurerades på 1800-talet. Dess norra torn monterades ner efter skador på 1840-talet och håller nu på att byggas upp igen. Vägen till Sverige var tydlig: Étienne de Bonneuil, som kallades till Uppsala 1287, kom just från Parisregionen.