Barocken
Kyrka och kung iscensätter sin makt, från Rom och Versailles till Wien och Sankt Petersburg.
Barocken ville övertyga. Kyrkan iscensatte tron mot reformationen, och kungarna sin makt. Från Berninis Rom och Ludvig XIV:s Versailles spreds den till Wien, Würzburg, London, Madrid och Sankt Petersburg – och vidare till Stockholm och Lissabon.
Barocken bygger på rörelse, kontraster, ljusregi och en stark mittaxel.
Bernini och Borromini gjorde 1600-talets Rom till barockens huvudstad.
Versailles gjorde slottet och trädgården till en enda iscensättning av makt.
Trädgården och staden ordnades i axlar, som en scen.
Christopher Wren byggde efter branden 1666 om Londons kyrkor och S:t Paulskatedralen.
I Österrike och Sydtyskland blev barocken ljus och festlig efter segern över osmanerna vid Wien 1683.
I Turin byggde Guarini kupoler av korsande bågar; i Spanien blev senbarocken överlastad, churrigueresk.
Sankt Petersburg, grundat 1703, byggdes av italienska och franska arkitekter.
Från Sankt Petersburg till Stockholm efterliknade Europas hov Versailles.
Rokokon på 1700-talet gjorde barocken lätt, ljus och asymmetrisk – främst inomhus.
Rom. Efter reformationen ville den katolska kyrkan beröra och övertyga. Tridentinska mötet, som avslutades 1563, betonade att konst och bild skulle väcka tro, och jesuitorden byggde kyrkor där predikan och altaret skulle synas från hela rummet. Il Gesù i Rom, påbörjad 1568 efter ritningar av Vignola och med fasad av Giacomo della Porta, fick ett brett tunnvalvt långhus med sidokapell och en kupol över korsmitten, och blev förebild för otaliga kyrkor. Under 1600-talet lät Gian Lorenzo Bernini och Francesco Borromini väggarna bölja, ljuset falla in från dolda källor och skulptur, måleri och arkitektur smälta samman till en enda föreställning. Berninis Cornarokapell med den heliga Teresas extas, från 1640-talet, är som en teaterscen där ljus faller över skulpturen från ett dolt fönster. Hans lilla ovala kyrka Sant'Andrea al Quirinale riktar hela rummet mot altaret. Borromini, hans rival, byggde San Carlo alle Quattro Fontane och Sant'Ivo alla Sapienza på komplicerad geometri av trianglar, cirklar och ovaler som får rummen att se ut att röra sig. Barocken känns igen på ovala planer, böljande fasader, brutna gavlar, kraftiga gesimser och ett ljus som är regisserat.
Peterskyrkan. Peterskyrkan i Rom tog mer än hundra år att bygga och samlar renässans och barock. Påven Paulus V lät Carlo Maderno förlänga Michelangelos centralkyrka till ett långhus, så att den rymde stora processioner och täckte hela den gamla basilikans yta. Maderno ritade också fasaden, färdig 1614, som är bred och nästan skymmer kupolen för den som står nära. Inne byggde Bernini 1624–1633 baldakinen över påvealtaret, ett nästan trettio meter högt verk av brons med vridna kolonner som efterliknar kolonner från den gamla basilikan. I absiden skapade han senare Cathedra Petri, där en tron bärs av kyrkofäder under ett gyllene fönster med den helige Andes duva. Mellan 1656 och 1667 byggde han kolonnaderna kring Petersplatsen: fyra rader toskanska kolonner i en oval som omfamnar pilgrimerna, och en raksträckt del som leder mot kyrkan. Bernini själv beskrev dem som kyrkans armar. På platsens mitt står en egyptisk obelisk som rests redan 1586. Platsen är ett av världens största stadsrum och en av barockens mest efterbildade idéer. Den som står mellan fontänerna och obelisken ser de fyra kolonnraderna smälta samman till en enda.
Staden som scen. Barocken såg staden som en scen med perspektiv och blickfång. Påven Sixtus V lät på 1580-talet dra raka gator genom Rom mellan pilgrimskyrkorna och resa egyptiska obelisker som riktmärken på platserna. Vid Piazza del Popolo strålar tre gator ut från ett torg, ett motiv som kallas trident och som kopierades i många städer. Piazza Navona, som följer formen av en antik stadion, fick Berninis Fyrflodsfontän 1651 och Borrominis kyrka Sant'Agnese. I Paris byggdes slutna kungliga torg med enhetliga fasader, som Place des Vosges från början av 1600-talet och senare Place Vendôme. I nyanlagda städer från Mannheim till Sankt Petersburg blev rutnätet och de raka axlarna regel. Rutnätet var ett tecken på ordning, kontroll och ett modernt rike.
Guarini och Turin. I Turin, huvudstad för hertigdömet Savojen, tog barocken en egen och nästan matematisk riktning. Teatinermunken Guarino Guarini, som också var matematiker och filosof, byggde kyrkan San Lorenzo med en kupol av korsande bågar som lämnar öppningar för ljuset, och kapellet för Turins svepeduk, Cappella della Sindone, där kupolen byggs upp av lager på lager av små bågar som tycks stiga mot oändligheten. Kapellet skadades svårt i en brand 1997 och öppnades igen 2018 efter en lång restaurering. Filippo Juvarra, som kom från Sicilien, gav staden ett lättare och mer festligt ansikte på 1700-talet, med basilikan Superga på ett berg ovanför staden och jaktslottet Stupinigi, vars flyglar strålar ut från en central festsal. Guarinis valv av korsande bågar fick efterföljare i Centraleuropa, i Böhmen och Franken.
Versailles och enväldet. I Frankrike blev barocken stramare, mer klassisk och användes för kungens ära. Finansministern Nicolas Fouquet lät 1658–1661 bygga Vaux-le-Vicomte med arkitekten Louis Le Vau, målaren Charles Le Brun och trädgårdsarkitekten André Le Nôtre. Ludvig XIV såg slottet, lät arrestera Fouquet och anställde samma lag för att bygga ut sin fars jaktslott i Versailles. Från 1660-talet växte det till ett regeringssäte, dit hovet flyttade 1682. Rummen ordnades kring kungens sovrum i mitten, och hela hovlivet följde en ceremoni där adeln skulle vara nära kungen och därmed under hans kontroll. Jules Hardouin-Mansart byggde 1678–1684 Spegelsalen, med fönster mot parken på ena sidan och speglar på den andra, och takmålningar av Le Brun som hyllar kungens krig. I Paris förkastades Berninis förslag till Louvrens östfasad, och en stram fransk kolonnad byggdes i stället, vilket visar hur Frankrike skilde sig från Rom. Invalidkyrkans kupol av Hardouin-Mansart blev en annan förebild. Versailles efterbildades av furstar från Madrid till Sankt Petersburg.
Trädgården som arkitektur. I barocken blev trädgården en fortsättning på slottet. André Le Nôtre ritade Vaux-le-Vicomte och Versailles med parterrer – låga mönster av klippt buxbom, färgat grus och blommor som skulle ses uppifrån slottets fönster – och längre bort bosketter, kvarter av klippta häckar och träd med dolda rum, fontäner och teatrar. Långa axlar, alléer och kanaler drar blicken mot horisonten; Versailles stora kanal är över en och en halv kilometer lång. Gångar som strålar ut från en punkt kallas gåsfot. Naturen ordnades geometriskt som ett tecken på människans och kungens makt över den, och vatten i rörelse, fontäner och kaskader, var en kostsam teknisk prestation. Adeln i hela Europa anlade liknande trädgårdar vid sina herrgårdar, ofta mindre men med samma symmetri och mittaxel. Många har senare gjorts om till engelska parker, men linjer av alléer och vallgravar avslöjar ofta den barocka planen.
Slottet som modell. Versailles blev förebild för hela Europas furstar. I Wien byggdes Schönbrunn som habsburgarnas sommarslott, i Caserta utanför Neapel lät Neapels bourbonska kungar bygga ett av de största slotten i världen, och vid Finska viken lät Peter den store anlägga Peterhof med fontäner och kaskader ned mot havet. Mindre furstar i det splittrade Tyskland byggde sina egna små Versailles, med en huvudbyggnad, flyglar kring en hedersgård och en trädgård i axel bakom slottet. Mönstret går igen överallt: en lång symmetrisk fasad, en mittaxel som löper genom slottet och ut i trädgården, en trappa som scen för ceremonier och en svit av rum där man kom närmare härskaren för varje dörr.
Barocken sprids. Barocken tog olika former i olika länder. I England hade Christopher Wren, matematiker och astronom, chansen efter den stora branden i London 1666 att bygga om ett femtiotal stadskyrkor och S:t Paulskatedralen, byggd 1675–1710 med en kupol som fortfarande dominerar City. I Österrike och södra Tyskland blomstrade barocken efter segern över osmanerna vid Wien 1683. Johann Bernhard Fischer von Erlach byggde Karlskirche i Wien med två fristående kolonner efter förebild från Trajanuskolonnen, och Johann Lucas von Hildebrandt Belvedere åt prins Eugen. Klostret Melk vid Donau reser sig som ett palats över floden. Balthasar Neumann byggde residenset i Würzburg, där Giovanni Battista Tiepolo målade taket över trapphallen, och vallfartskyrkan Vierzehnheiligen, där ljuset flödar mellan ovala rum. I Dresden byggdes Zwinger, en festplats omgiven av paviljonger, och Frauenkirche, som förstördes 1945 och återuppbyggdes till 2005. I Sankt Petersburg, grundat 1703 av Peter den store, förde italienska arkitekter in barocken i Ryssland. Den centraleuropeiska barocken känns igen på ljusa, vita och förgyllda interiörer, takmålningar som öppnar valvet mot himlen och kyrkor med lökformade tornhuvar.
Spanien och Latinamerika. I Spanien och dess kolonier blev barocken en konst av ytor. Fasader och altaruppsatser, retablos, täcktes av förgylld skulptur, spiralvridna kolonner och lager på lager av ornament. Stilen kallas churrigueresk, efter arkitektfamiljen Churriguera i Salamanca, även om dess mest extrema former skapades av andra. Sakristian i kartusianklostret i Granada och Transparente i Toledos katedral, där ljuset faller genom en öppning i valvet över en altaruppsats av marmor och brons, hör till de mest teatrala rummen i Europa. Santiagos katedral fick 1738–1750 en ny fasad mot torget, Obradoiro, som ramar in den romanska kyrkan i ett skal av granit och glas. I Mexiko, Peru och Brasilien förenades den spanska och portugisiska barocken med lokala hantverkstraditioner, och katedralen i Mexico City och kyrkorna i Ouro Preto är lika rika som de europeiska förebilderna.
Sankt Petersburg. Peter den store grundade Sankt Petersburg 1703 vid Nevas mynning och flyttade senare huvudstaden dit från Moskva. Staden skulle vara ett fönster mot Europa, och den byggdes av utländska arkitekter efter en plan med raka gator, kanaler och stenhus, på mark som först måste dräneras. Domenico Trezzini från Ticino byggde Peter och Paulskatedralen med ett smalt förgyllt torn. Under kejsarinnan Elisabet ritade Bartolomeo Francesco Rastrelli Vinterpalatset, byggt 1754–1762, och Katarinapalatset i Tsarskoje Selo, med långa fasader i vitt, blått och guld. Rastrellis barock förenar italienska och centraleuropeiska former med ryska traditioner, som de lökformade kupolerna på Smolnyjklostrets katedral. Under Katarina den stora vände sig staden mot nyklassicismen, och Sankt Petersburg blev en av Europas mest enhetliga klassiska städer.
Rokokon. På 1730-talet blev barocken lättare. Rokokon var mest en inredningsstil, framvuxen i Paris i adelns stadspalats, hôtels, där man ville ha intimare och bekvämare rum än Versailles stora salar. Ljusa färger, vitt och pastell, speglar, förgyllda ramar och asymmetriska snäckornament, rocailler, efter vilka stilen fått sitt namn, ersatte barockens tunga pilastrar och marmor. Väggar och tak flyter samman i svängda linjer, och motiv som blommor, kinesiska figurer och lantliga scener blev populära. I Tyskland nådde rokokon sin höjdpunkt i paviljongen Amalienburg i München, Fredrik den stores Sanssouci i Potsdam och Wieskirche i Bayern, vars vita och gyllene kyrkorum är en av stilens mest kända. Ostindiska kompanier förde hem porslin, siden och tapeter från Kina och väckte intresset för det kinesiska, och kinesiska paviljonger byggdes i slottsparker över hela Europa.