Samtiden
Postmodernism, high-tech, fria former – och trä som klimatets material.
Sedan 1970-talet finns ingen gemensam stil. Postmodernismen lånade ur historien, high-tech visade tekniken och datorn gjorde fria former möjliga. Kvartersstaden kom tillbaka, och nu har klimatet gjort renovering, återbruk och trä till arkitekturens stora frågor.
Postmodernismen svarade på modernismens enformighet med citat, färg och ironi.
Kvarteret och gatan kom tillbaka i stadsplaneringen, från IBA i Berlin till nya stadsdelar på gamla hamnar.
High-tech visade stommen och installationerna; datorn gav fria, dubbelkrökta former.
Guggenheimmuseet i Bilbao 1997 gav namn åt ”Bilbaoeffekten” och ikonbyggnadernas tid.
Dekonstruktivister som Zaha Hadid, Daniel Libeskind och Rem Koolhaas bröt upp lådan i sneda och splittrade former.
Skyskrapan blev global: Burj Khalifa i Dubai är världens högsta byggnad sedan 2010.
Korslimmat massivträ har gjort höga trähus möjliga igen, från Mjøstårnet i Norge till Sara kulturhus i Skellefteå.
Det mest klimatsmarta huset är ofta det som redan står: renovering och ombyggnad före rivning.
Klimatkraven har gjort utsläppen från själva byggandet till en ny måttstock för god arkitektur.
Postmodernismen. Kritiken mot modernismen växte under 1960-talet. Robert Venturi skrev 1966 i Complexity and Contradiction in Architecture att arkitektur får vara motsägelsefull och mångtydig, och svarade på Mies van der Rohes ”less is more” med ”less is a bore”. Tillsammans med Denise Scott Brown och Steven Izenour studerade han Las Vegas skyltar och kasinon och menade att arkitekter hade mycket att lära av vardagens kommersiella miljöer. Kritikern Charles Jencks lät symboliskt modernismen dö när bostadsområdet Pruitt-Igoe i Saint Louis sprängdes 1972. Postmodernisterna tog tillbaka frontoner, kolonner, valv och färg, ofta förstorade, platta som kulisser eller med en glimt av ironi. Michael Graves Portland Building från 1982 och Philip Johnsons skyskrapa för AT&T i New York, med en topp som påminner om en möbelgavel, blev uppmärksammade exempel. Känn igen postmodernismen på symmetri, kraftiga färger, förenklade klassiska former och fasader som tydligt ska betyda något.
Kvarteret kommer tillbaka. Parallellt med postmodernismen kom en omvärdering av den traditionella staden. Jane Jacobs skrev redan 1961 The Death and Life of Great American Cities, där hon försvarade täta, blandade kvarter med gator fulla av liv mot den moderna planeringens separerade zoner. Arkitekter som Aldo Rossi i Italien och bröderna Rob och Léon Krier studerade stadens typer – kvarteret, gatan, torget – som något man kunde bygga vidare på. I Bologna restaurerades den gamla stadskärnan på 1970-talet med de boende kvar. Den internationella byggutställningen IBA i Västberlin på 1980-talet lagade sönderbombade kvarter med nya hus längs de gamla gatulinjerna, ritade av arkitekter från hela världen. I Barcelona förvandlades gamla industri- och hamnområden inför OS 1992. Sedan dess har kvarteret varit grundmönstret i det mesta europeiska stadsbyggandet. Känn igen den nya kvartersstaden på hus som bildar slutna gårdar, butikslokaler i bottenvåningen och fasader som varieras för att likna en stad som vuxit fram över tid.
High-tech och ikonerna. En annan väg ut ur modernismen var att driva tekniken längre. Centre Pompidou i Paris, ritat av Renzo Piano och Richard Rogers och invigt 1977, visade stommen, ventilationsrören och rulltrapporna utanpå, målade i färger efter funktion: blått för luft, grönt för vatten, gult för el. Rogers Lloyd's-hus i London från 1986 och Norman Fosters HSBC-bank i Hongkong från 1985 utvecklade stilen som kallas high-tech, med stål, glas och synliga installationer. Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao, invigt 1997, klätt i böljande titanplåt, blev en världsnyhet. Det förvandlade en industristad i kris till turistmål och gav namn åt ”Bilbaoeffekten”. Städer över hela världen beställde ikonbyggnader av ett litet antal internationellt kända arkitekter, så kallade stjärnarkitekter, i hopp om samma resultat. Kritiker har pekat på att resultatet ofta blev dyra solitärer som har lite med platsen att göra.
Datorn som ritbord. Från 1990-talet ritas arkitektur i dator, och det förändrade både formerna och byggprocessen. Frank Gehrys kontor använde programvara som utvecklats för flygindustrin för att beskriva och tillverka de dubbelkrökta ytorna i Bilbao. Zaha Hadid, som 2004 blev första kvinna att få Pritzkerpriset, gick från dramatiska ritningar och målningar till byggnader med flytande, dynamiska former, som MAXXI-museet i Rom och operahuset i Guangzhou. Hennes medarbetare Patrik Schumacher lanserade begreppet parametricism för en arkitektur där formerna tas fram genom algoritmer och regler snarare än genom handritade skisser. I dag modelleras hela byggnader digitalt med stomme, installationer och material innan bygget börjar, i så kallade BIM-modeller som delas av arkitekter, ingenjörer och entreprenörer. Datorn används också för att beräkna dagsljus, energiförbrukning och klimatpåverkan tidigt i projekten. Datorstyrda maskiner skär trä, sten och stål med stor precision, och experiment pågår med 3D-utskrivna delar och robotar på byggarbetsplatsen. Det har gjort möjligt sådant som tidigare var omöjligt att rita, beräkna eller bygga, men också väckt frågan om vad som går förlorat när handens skiss inte längre är utgångspunkten.
Dekonstruktivismen. År 1988 visade Museum of Modern Art i New York utställningen Deconstructivist Architecture med sju arkitekter: Frank Gehry, Daniel Libeskind, Rem Koolhaas, Peter Eisenman, Zaha Hadid, Coop Himmelb(l)au och Bernard Tschumi. De hade olika bakgrund men delade en vilja att bryta upp den rätvinkliga lådan i sneda plan, splittrade volymer och former som tycks vara i rörelse. Tschumis Parc de la Villette i Paris, med röda paviljonger utspridda i ett rutnät, var ett av de första stora verken. Hadid, som slog igenom med en brandstation åt Vitra i Weil am Rhein 1993, byggde senare flytande former i betong, som MAXXI i Rom och Heydar Aliyev-centret i Baku. Libeskinds Judiska museet i Berlin, färdigt 1999, gör sicksackformen och tomma rum genom huset till en berättelse om förlust. Dekonstruktivismen var aldrig en enhetlig stil, men den visade att datorn och nya konstruktionsmetoder kunde förverkliga former som tidigare bara gått att rita.
Det globala höghuset. Sedan 1990-talet har skyskrapans tyngdpunkt flyttat från Nordamerika till Asien och Mellanöstern. Petronastornen i Kuala Lumpur blev 1998 världens högsta byggnader, och Burj Khalifa i Dubai, invigd 2010, är med 828 meter den högsta. I Europa har London fått en rad höghus med smeknamn, från Norman Fosters 30 St Mary Axe, the Gherkin, till Renzo Pianos The Shard från 2012. Höghusen har också blivit tekniskt mer avancerade, med dubbla fasader för ventilation, stommar som klarar vind och jordbävningar och former som minskar vindlasten. Samtidigt har tornen väckt debatt om vad de gör med stadsbilden, om energin de kräver och om vem de byggs för. Rem Koolhaas CCTV-huvudkontor i Peking från 2012, två lutande torn som möts i en ögla högt över marken, visar att ett höghus inte behöver vara ett torn. I Milano har Stefano Boeris Bosco Verticale, två bostadstorn med träd på balkongerna, gjort grönskan till en del av fasaden.
Stillheten och materialet. Mot ikonbyggnaderna står en arkitektur som söker det stilla och det beständiga. Den portugisiske arkitekten Álvaro Siza bygger vita, noggrant placerade hus som anpassar sig efter terrängen och ljuset, som simbassängerna i havsklipporna vid Leça da Palmeira. Tadao Ando i Japan gör slät betong, ljus och vatten till sina material; i Ljusets kyrka i Ibaraki från 1989 skär ett kors av ljus genom altarväggen. Peter Zumthor i Schweiz byggde Therme Vals 1996, ett bad av lager på lager av lokal sten där vattnet, stenen och ljuset är allt. Han har skrivit om atmosfär, om hur en byggnad låter, luktar och känns att röra vid. En liknande hållning finns hos arkitekter som Sverre Fehn i Norge och Rafael Moneo i Spanien. Gemensamt är en tro på hantverk, plats och material, och på att arkitekturen ska åldras med värdighet.
Berlin efter muren. Ingen stad visar samtidens arkitektur som Berlin efter murens fall 1989. Den delade staden skulle bli huvudstad igen, och under 1990-talet var den Europas största byggarbetsplats. Potsdamer Platz, som legat öde vid muren, byggdes upp med kontor och bostäder ritade av bland andra Renzo Piano och Helmut Jahn. Stadsbyggnadsdirektören Hans Stimmann krävde att nya hus i centrum skulle följa de gamla kvartersgränserna och hålla en traditionell takhöjd, en kritisk rekonstruktion av den gamla staden. Norman Foster byggde om riksdagshuset med en kupol av glas, och regeringskvarteret längs Spree ritades av Axel Schultes och Charlotte Frank. Daniel Libeskinds Judiska museet och Peter Eisenmans minnesmärke över Europas mördade judar, invigt 2005 med 2 711 betongblock, visar hur arkitekturen kan bära minnet. Den gamla stadsplanen och den nya tidens frågor möts nu i stadsdelar som förvandlats från gränsland till centrum.
Om- och tillbyggnad. Allt oftare blir ombyggnaden av gamla hus arkitekturens viktigaste uppgift. Tate Modern i London öppnade 2000 i ett nedlagt kraftverk vid Themsen, ombyggt av Herzog & de Meuron, där den väldiga turbinhallen blev ett offentligt rum. Norman Foster gav riksdagshuset i Berlin en ny glaskupol 1999, där besökare kan gå upp över plenisalen. David Chipperfield byggde upp det krigsskadade Neues Museum i Berlin, återinvigt 2009, så att skadorna och de nya delarna syns sida vid sida. I Paris har Anne Lacaton och Jean-Philippe Vassal byggt om efterkrigstidens höghus genom att lägga till vinterträdgårdar och balkonger i stället för att riva. Utmaningen är att tillföra något nytt utan att utplåna det gamla, och att låta tidslagren synas. Ofta kombineras en varsam renovering med en tydligt modern tillbyggnad, så att det framgår vad som är nytt. Återbruk av material, som tegel, fönster och dörrar från rivna hus, har också börjat användas i större skala.
Trä och klimat. Byggandet står för en stor del av världens koldioxidutsläpp, främst genom tillverkningen av cement och stål. Trä binder kol och kan tillverkas med låg energiåtgång, och därför har det kommit tillbaka som byggmaterial i stor skala. Efter århundraden av stadsbränder hade många länder förbjudit höga trähus, men reglerna har ändrats så att brandsäkerheten i stället kan visas genom beräkning och provning. Korslimmat massivträ, skivor av korsvis limmade brädor som utvecklades i Österrike på 1990-talet, och limträ har gjort det möjligt att bygga höga hus av trä igen. I London stod bostadshuset Murray Grove, nio våningar i massivträ, klart 2009. Mjøstårnet i Brumunddal i Norge blev 2019 ett av världens högsta trähus, och i Skellefteå invigdes Sara kulturhus 2021 med ett hotell i tjugo våningar. Debatten handlar nu om hur skogen ska brukas, hur träet ska skyddas mot fukt och brand, och om att bygga för lång livslängd och demontering.
Klimatkraven. Hållbarhet har blivit samtidens dominerande fråga för arkitekter, och den har förändrat både hur man bygger och hur man mäter vad som är bra arkitektur. Länge låg fokus på energianvändningen när huset står färdigt: tjockare isolering, täta hus, värmeåtervinning och passivhus, en standard från Tyskland för hus som nästan klarar sig utan uppvärmning. Nu har klimatpåverkan från själva byggandet hamnat i centrum. Med livscykelanalyser räknar man på utsläppen från material, transporter och byggprocess, och de visar ofta att produktionen av betong och stål väger tyngst. Flera länder, bland dem Frankrike, Danmark och Sverige, har infört gränsvärden eller krav på klimatdeklaration för nya byggnader. Arkitekterna svarar med mindre betong, mer trä och återbrukat material, solceller på tak och fasader, gröna tak och dagvattenlösningar som tar hand om skyfall. Samtidigt påminner kritiker om att det mest hållbara ofta är att bygga mindre, att använda befintliga ytor bättre och att låta hus leva länge. Det är en återkomst till gamla dygder: robusta material, anpassningsbara planlösningar och omsorg om underhåll.