Upplysningen
Förnuft och antika ideal: nyklassicismen från Paris och Berlin till Washington.
Upplysningen ville ha förnuft också i arkitekturen. Utgrävningarna i Pompeji och resor till Grekland visade en antik som var enkel och ädel, och nyklassicismen tog över Europa och Nordamerika – från revolutionens Paris och Schinkels Berlin till Jeffersons Virginia, Gustav III:s Haga och Engels Helsingfors.
Nyklassicismen vände sig mot barockens och rokokons överflöd och sökte antikens raka linjer.
Utgrävningarna i Herculaneum (1738) och Pompeji (1748) gav en ny, noggrannare bild av antiken.
Antiken blev förebild för museer, börser, kyrkor, portar och hela stadsdelar.
Laugiers urhydda och Boullées klot visar idén att arkitektur ska byggas på enkla grundformer.
Jefferson gav den nya amerikanska republiken romerska och palladianska former.
Akademierna i Paris, London, Berlin, Köpenhamn och Stockholm utbildade arkitekterna och ställde reglerna.
Landskapsparken med slingrande gångar och små tempel ersatte barockens raka trädgårdar.
Schinkel i Berlin och Engel i Helsingfors gav hela städer ett klassiskt ansikte.
Napoleons empire gjorde den romerska kejsartiden till förebild, från Paris till Sankt Petersburg och Stockholm.
Antiken på nytt. Under 1700-talets mitt förändrades bilden av antiken i grunden. Utgrävningarna i Herculaneum från 1738 och i Pompeji från 1748 lyfte fram hela romerska städer med gator, hus, väggmålningar och vardagsföremål. Plötsligt gick det att se hur antikens människor faktiskt hade bott, inte bara hur deras tempel såg ut i ruinform. Samtidigt började resenärer ta sig till de grekiska templen i Paestum i södra Italien och vidare till Aten. Engelsmännen James Stuart och Nicholas Revett mätte upp Atens byggnader och gav från 1762 ut verket The Antiquities of Athens. Den tyske konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann skrev om grekernas ”ädel enfald och stilla storhet” och gjorde Grekland till konstens högsta förebild. Antiken blev något man studerade noga och mätte upp, inte bara en skattkista att plocka motiv ur. Resultatet var en arkitektur med släta väggytor, tydliga volymer, kolonner som verkligen bär och ornament som hämtats direkt från antika förlagor: lagerkransar, meanderband, palmetter och girlanger. Rokokons asymmetriska snäckor och virvlar kom snabbt att uppfattas som omoderna och ytliga.
Palladio i England. I England började vändningen mot klassicismen tidigt. Redan på 1710- och 20-talen vände sig en krets kring Lord Burlington mot barocken och tog i stället 1500-talsarkitekten Andrea Palladio och hans villor som förebild. Burlingtons Chiswick House utanför London, byggt omkring 1730, är en fri tolkning av Palladios Villa Rotonda: en kvadratisk byggnad med kupol och tempelfront. Palladianismen spreds till landets herrgårdar och vidare till de brittiska kolonierna i Nordamerika. Under 1760- och 70-talen gav Robert Adam, som studerat ruinerna i Rom och i Split, interiörerna en ny lätthet: tunna stuckaturer i ljusa färger, ovala rum, nischer och pilastrar. Hans stil syns i Syon House och Kedleston Hall. På andra sidan Atlanten använde Thomas Jefferson klassicismen som bild för den nya republiken. Delstatshuset i Virginia, ritat på 1780-talet, har det romerska templet Maison Carrée i Nîmes som förebild, och hans egen Monticello och University of Virginia bygger på Palladio och antiken. Klassicismen blev här ett politiskt språk: förnuft, ordning och medborgaranda i sten och tegel.
Revolutionens arkitektur. I Frankrike skrev jesuiten Marc-Antoine Laugier 1753 att all arkitektur borde utgå från urhyddan: stolpar, bjälkar och ett sadeltak. Kolonnen skulle bära på riktigt, inte vara dekor mot en vägg. Idén präglar Jacques-Germain Soufflots kyrka Sainte-Geneviève i Paris, påbörjad på 1750-talet, med fristående kolonner inne i kyrkorummet och en stor kupol. Under revolutionen gjordes den 1791 om till Panthéon, en gravkyrka för nationens stora män. Två arkitekter drev geometrin längre än någon tidigare. Étienne-Louis Boullée ritade bland annat ett gravmonument över Isaac Newton 1784: ett jätteklot där himlavalvet skulle synas genom små hål i skalet. Han byggde nästan ingenting, men ritningarna har inspirerat arkitekter sedan dess. Claude-Nicolas Ledoux byggde det kungliga saltverket i Arc-et-Senans på 1770-talet, en halvcirkelformad industristad med direktörens hus i mitten, och tullhusen kring Paris på 1780-talet, av vilka några få står kvar. Kännetecknen är rena kuber, cylindrar och pyramider, tunga rustikerade ytor och en strävan efter att låta byggnadens form tala om vad den är till för.
Grekisk väckelse. Kring 1800 blev den grekiska antiken allt viktigare. Den doriska kolonnen, tung och utan bas, blev symbol för allvar och ursprunglighet. I Berlin byggde Carl Gotthard Langhans Brandenburger Tor 1788–1791 med Atens Propyléer som förebild. I München ritade Leo von Klenze Glyptoteket för kung Ludvigs antiksamlingar, och utanför Regensburg byggde han Walhalla, ett tyskt ärestempel i form av ett grekiskt tempel högt över Donau. I London fick British Museum, ritat av Robert Smirke och byggt under 1820- till 40-talen, en lång jonisk kolonnad mot gatan. I USA blev den grekiska stilen nästan en nationalstil: banker, domstolar, universitet och plantageherrgårdar fick tempelgavlar, ofta utförda i trä och målade vita. Det är lätt att känna igen den grekiska väckelsen: korta, kraftiga kolonner, låga frontoner, platta tak och få men skarpa ornament. Stilen hängde ihop med den tidens politiska stämningar, bland annat med sympatierna för det grekiska frihetskriget på 1820-talet. Samtidigt började man förstå att de antika templen en gång varit målade i starka färger, en upptäckt som länge var svår att acceptera.
Planerade städer. Upplysningen ville ordna också städerna. I Bath i England byggde John Wood den äldre och den yngre bostadshus som sammanhållna monument: The Circus, en cirkel av radhus från 1750-talet, och Royal Crescent, en halvmåne av trettio hus med en gemensam kolonnfasad, byggd 1767–1774. Bakom de enhetliga fasaderna låg vanliga stadshus, och modellen med radhus i form av ett palats spreds över hela Storbritannien. I Edinburgh vann James Craig 1766 tävlingen om New Town, en rutnätsplan med raka gator och torg på höjden norr om den medeltida staden. I Lissabon förstördes centrum av jordbävningen 1755. Under markis de Pombal byggdes stadsdelen Baixa upp på kort tid med raka gator, enhetliga fasader och hus som hade en inre stomme av korsade träreglar, tänkt att stå emot nya skalv. Delar tillverkades i serie för att bygget skulle gå fort. Gemensamt för dessa projekt är att staden betraktades som en helhet som kunde planeras rationellt: hygien, trafik, brandsäkerhet och representation vägdes samman. Det är en tanke som pekar fram mot 1800-talets stora stadsplaner.
Upplysningens nya byggnader. Upplysningen skapade nya institutioner som behövde egna hus: museer, bibliotek, vetenskapsakademier, observatorier, sjukhus, teatrar och börser. British Museum grundades 1753, och Louvren öppnades som offentligt museum under revolutionen 1793. I Vatikanen inreddes Museo Pio-Clementino under 1770- och 80-talen för påvarnas antika skulpturer. Teatrar byggdes som fristående monument, som La Scala i Milano från 1778 och Grand Théâtre i Bordeaux från 1780, med en portik av tolv korintiska kolonner. Även fängelser och fattighus började planeras efter rationella principer. Filosofen Jeremy Bentham beskrev 1791 sitt panoptikon, en ringformad anstalt där en vakt i mitten kunde se alla celler. Gemensamt är tron att rätt utformade byggnader kunde göra människor friskare, klokare och bättre – en tanke som levde vidare långt in i 1900-talets arkitektur.
Akademierna. Under 1700-talet blev arkitekt ett yrke med egen utbildning. Den franska arkitekturakademien, grundad 1671, höll föreläsningar och tävlingar, och vinnaren av Prix de Rome fick studera antiken på plats i Rom. Royal Academy i London grundades 1768 och Bauakademie i Berlin 1799. Också mindre länder byggde upp sina akademier: i Köpenhamn utbildades C.F. Hansen, som efter bränderna ritade om stadens domkyrka och domhus. Akademierna lärde ut kolonnordningarna, proportionerna och ritkonsten efter samma förebilder, och därför ser nyklassicismen likartad ut från Lissabon till Sankt Petersburg. Arkitekterna reste också: på bildningsresor till Italien och, efter 1750, allt oftare till Grekland, där de mätte upp antikens byggnader för publicering. Systemet levde vidare i École des Beaux-Arts i Paris, som formade arkitekter från hela världen långt in på 1900-talet.
Den engelska parken. I 1700-talets England vände sig trädgårdskonsten mot barockens raka alléer och klippta häckar. Landskapsparken skulle se ut som natur, men en förbättrad natur som skulle påminna om de idealiserade landskapen i Claude Lorrains målningar. Slingrande gångar, sjöar med oregelbundna stränder, böljande gräsytor och fristående trädgrupper ersatte axlarna. Små tempel, grottor, broar och konstgjorda ruiner placerades så att vandraren överraskades av nya vyer. För att boskapen skulle hållas borta utan att staket bröt utsikten grävde man dolda diken. William Kent och senare Lancelot ”Capability” Brown var de ledande formgivarna, och Stowe och Stourhead hör till de mest kända exemplen. Parken uttryckte ett nytt förhållande till naturen och kunde också läsas politiskt, som en bild av engelsk frihet i kontrast till det franska enväldets geometri. Den engelska parken spreds snabbt till kontinenten, från Wörlitz i Tyskland till Haga i Stockholm, och mönstret lever kvar i stadsparker än i dag.
Soane och London. John Soane, son till en murare, blev arkitekt för Bank of England 1788 och arbetade med banken i mer än fyrtio år. Han byggde en följd av bankhallar med låga kupoler och takfönster, där klassiska former skalats ner till linjer och ytor; de flesta revs på 1920- och 30-talen. Sitt eget hem vid Lincoln’s Inn Fields byggde han om till ett museum över arkitekturen, fyllt med antika fragment, avgjutningar och målningar, och med ljus som faller in genom lanterniner, speglar och schakt. Genom en lag 1833 blev huset ett museum, och det är fortfarande inrett som han lämnade det vid sin död 1837. Samtidigt gav John Nash London Regent Street och terrasserna kring Regent’s Park, en planerad stadsdel i vit stuck, och Robert Smirke ritade British Museum med en front av joniska kolonner. Soane visar att nyklassicismen kunde vara personlig och experimentell, inte bara regelbunden.
Schinkel i Berlin. Karl Friedrich Schinkel (1781–1841) gav Preussens huvudstad ett klassiskt ansikte efter Napoleonkrigen. Neue Wache, en vaktbyggnad från 1816–1818, är en kompakt kub med dorisk portik. Schauspielhaus vid Gendarmenmarkt, byggt 1818–1821, ordnar teatern som en serie volymer med kolonner och pilastrar. Altes Museum vid Lustgarten, invigt 1830, har en lång fasad med arton joniska kolonner och bakom den en rotunda med Pantheon i Rom som förebild. Det var ett av de första museer som byggdes för att visa konst för allmänheten. Schinkel ritade också i gotik, som i den tegelbyggda Friedrichswerdersche Kirche, och han målade och skapade scenografier. Hans Bauakademie från 1830-talet var en kubisk tegelbyggnad med en rationell stomme och fönster i jämna rader, inspirerad av engelska fabriker han sett på en studieresa. Den skadades i kriget och revs 1962. Schinkels förmåga att förena klassisk disciplin med praktiskt förnuft gjorde honom till en förebild för arkitekter i hela Norden och senare också för modernister som Mies van der Rohe.
Jefferson och den nya republiken. Den unga amerikanska republiken ville visa att den var arvtagare till antikens republiker. Thomas Jefferson, som var arkitekt på egen hand och hade bott i Paris som sändebud, ritade delstatens kapitolium i Richmond, Virginia, efter förebild av Maison Carrée i Nîmes, en av de första moderna offentliga byggnaderna i form av ett antikt tempel. Sitt eget hem Monticello byggde han om i omgångar under fyrtio år efter palladianska förebilder, och University of Virginia ordnade han som en akademisk by kring en gräsmatta, med en rotunda efter Pantheon i ena änden. Huvudstaden Washington planerades från 1791 av fransmannen Pierre L’Enfant, med breda avenyer som strålar ut från Kapitolium och presidentens hus, efter förebild av barockens Versailles och Rom. Under 1820- och 30-talen svepte den grekiska väckelsen över landet, och banker, domstolar, kyrkor och plantagehus fick doriska och joniska tempelfronter.
Empire. Napoleon gjorde den romerska kejsartiden till förebild för sitt eget kejsardöme. Arkitekterna Charles Percier och Pierre Fontaine utformade stilen, och Paris fick triumfbågar, Vendômekolonnen efter förebild av Trajanus kolonn och den tempelformade kyrkan La Madeleine. Empire kännetecknas av tunga former, mörk mahogny, förgyllda beslag, lagerkransar, örnar, svanar och lejontassar. Stilen följde Napoleons arméer och allianser men också hans fiender. I Sankt Petersburg byggde Andrej Voronichin Kazankatedralen med en kolonnad efter Peterskyrkans förebild, och Carlo Rossi ritade generalstabsbyggnaden med en väldig båge mot Palatstorget. Känn igen stilen på stora, ljusa och ganska kala volymer, tunga gesimser, rundbågiga fönster och möbler med släta, blanka ytor.