Antikva och grotesk – skillnaden mellan typsnitt med och utan seriffer

Antikva är typsnitt med seriffer, de små klackarna i bokstävernas ändar, som Garamond, Baskerville och Times. Grotesk, eller sans serif, är typsnitt utan seriffer, som Futura, Gill Sans och Helvetica. Antikvan har sina rötter i 1400-talets Italien, medan groteskerna slog igenom under 1800- och 1900-talen.

Fakta

Vad är en seriff?

En seriff är den lilla klacken eller tvärstrecket i slutet av en bokstavs streck, som foten på ett T eller ett I. Seriffer finns på romerska inskrifter i sten, och renässansens boktryckare tog upp formen när de ritade sina typer. Typsnitt med seriffer kallas på svenska antikva, efter den antika förebilden.

Typsnitt utan seriffer kallas grotesk, linjär eller sans serif. Ordet grotesk användes redan på 1800-talet, när de första typsnitten utan seriffer ansågs klumpiga och konstiga. Läs mer i kategorin typografi.

Antikvans historia

De första tryckta böckerna, som Gutenbergs bibel från 1450-talet, sattes i textura, en tät gotisk bokstil. I Venedig ritade Nicolas Jenson omkring 1470 en antikva efter humanisternas handskrift, och under 1500-talet skar Claude Garamont i Paris de typer som gett namn åt Garamond.

På 1700-talet blev kontrasten mellan tjocka och tunna streck större. William Caslons typsnitt användes i den amerikanska självständighetsförklaringens tryck, och John Baskerville gjorde skarpare och ljusare bokstäver. Giambattista Bodoni drev kontrasten längst, med hårfina seriffer och kraftiga stammar.

Groteskernas genombrott

Under 1800-talet krävde affischer och reklam större och kraftigare bokstäver. Typer med kraftiga, blockformade seriffer, egyptienner, som Clarendon från 1845, och de första groteskerna användes för rubriker. I Berlin gav gjuteriet Berthold 1898 ut Akzidenz-Grotesk, som blev en förebild för senare grotesker.

1916 ritade Edward Johnston ett typsnitt för Londons tunnelbana, Johnston, och hans elev Eric Gill gjorde Gill Sans 1928. I Tyskland formgav Paul Renner Futura 1927 utifrån cirkeln, kvadraten och triangeln, i Bauhaus anda.

Times och Helvetica

1932 började tidningen The Times i London använda ett nytt typsnitt, Times New Roman, framtaget under ledning av Stanley Morison för att vara lättläst och ekonomiskt i smala spalter. Det blev ett av de mest använda typsnitten i världen, inte minst genom datorer och ordbehandlare.

1957 ritade Max Miedinger och Eduard Hoffmann vid gjuteriet Haas i Schweiz Neue Haas Grotesk, som snart fick namnet Helvetica. Det neutrala och tydliga typsnittet blev den internationella stilens ansikte och finns i otaliga logotyper och skyltsystem. 1996 kom Verdana, ritad för att vara läsbar på skärmar.

Vilken ska man välja?

Det sägs ofta att antikva är lättare att läsa i långa texter på papper, eftersom serifferna hjälper ögat att följa raden, och att grotesk passar bättre på skärm och i skyltar. Forskningen ger inget entydigt svar; vana, storlek, radavstånd och papper eller skärm betyder minst lika mycket som serifferna.

Ett vanligt grepp är att kombinera en antikva för brödtext med en grotesk för rubriker, eller tvärtom. Lägg märke till hur appen själv gör: konstdelen använder antikvor till både rubriker och löptext, medan designdelen har en kraftig grotesk i rubrikerna. Läs mer om skolans syn på formen i guiden om Bauhaus.

Så skiljer du dem åt

Övning

Vilket av typsnitten är en grotesk (sans serif)?