Känna igen typsnitt: renässansantikva, didone, egyptienne och grotesk

Typsnitt delas in i grupper efter hur bokstäverna är byggda: om de har serifer, hur stor kontrasten är mellan tjocka och tunna streck och åt vilket håll skuggaxeln lutar. De vanligaste grupperna är gotiska stilar, renässansantikva, övergångsantikva, modern antikva eller didone, egyptienne med blockserifer, grotesk och humanistisk sans serif. Grupperna följer i stort sett tidsordningen, så de hjälper också till att datera en trycksak.

Fakta

Tre saker att titta på

För att placera ett typsnitt räcker det oftast att titta på bokstäverna o, e och a och på en versal som H. Har de serifer, de små tvärgående avslutningarna på strecken? Är skillnaden stor mellan de tjocka grundstrecken och de tunna hårstrecken? Och var sitter o:ets tunnaste ställen: snett, som efter en bred penna, eller rakt upp och ned?

Svaren ger gruppen. Måttlig kontrast och snedställd skuggaxel betyder renässansantikva, större kontrast och nästan lodrät axel övergångsantikva, extrem kontrast och lodrät axel modern antikva. Grova blockserifer och liten kontrast betyder egyptienne, och inga serifer alls betyder sans serif. Diagrammet Bokstävernas delar nedan visar delarnas namn och skillnaden mellan antikva och grotesk.

Gotiska stilar och renässansantikva

De första tryckta typerna efterliknade handskrift. Gutenbergs textura från omkring 1455 är tät och kantig, med brutna bågar och många ligaturer. De gotiska stilarna – textura, rotunda, schwabacher och fraktur – levde kvar i norra Europa länge, och i Sverige trycktes de flesta böcker med fraktur fram till 1700-talets slut.

I Italien gjorde boktryckarna antikvor efter humanisternas runda handskrift. Nicolas Jensons antikva från Venedig 1470 och Garamond från Paris omkring 1540 har lutande skuggaxel, måttlig kontrast och små, kilformade serifer. Det e som har ett snett tvärstreck är ett tecken på de tidigaste antikvorna. Renässansantikvan kallas också garalde, efter Garamond och Aldus Manutius.

Övergångsantikva och modern antikva

Under 1700-talet blev antikvan skarpare. Baskerville från 1757 har större kontrast och nästan lodrät axel, och den kallas övergångsantikva eftersom den står mellan de gamla och de moderna typerna. Hit hör också många senare tolkningar av 1700-talets engelska och franska typer.

Didot och Bodoni drev kontrasten till det yttersta kring 1800: lodrät skuggaxel, hårfina, raka serifer och kraftiga grundstreck. Gruppen kallas modern antikva eller didone, efter Didot och Bodoni, och passade nyklassicismens klara former. Typsnitten kräver gott papper och fint tryck, och de blev senare modetidningarnas favoriter.

Egyptienne och reklamens typer

Industrisamhällets reklam krävde bokstäver som syntes på håll. Först kom fat face, extremt feta antikvor från omkring 1810, och sedan egyptienner med kraftiga, rektangulära blockserifer och liten kontrast. Namnet kom av tidens intresse för Egypten, inte av någon egyptisk förebild. Clarendon från 1845 har blockserifer som ansluter mjukt till staplarna.

Egyptiennen levde vidare i skrivmaskinens typer och i stora delar av 1900-talets annonser och tidningsrubriker. När man ser en affisch med många olika feta typsnitt i olika storlekar är det ofta 1800-talets reklam, satt med metall- och trätyper.

Grotesk och humanistisk sans serif

Det första tryckta typsnittet utan serifer, Two Lines English Egyptian, visades i Caslons gjuteri i London 1816, med bara versaler. Under 1800-talet blev sådana typer vanliga i reklam och kallades grotesk, kanske för att de såg så ovanliga ut. Groteskerna har nästan jämn linjetjocklek och slutna former, och Akzidenz-Grotesk från 1898 och Helvetica från 1957 hör hit.

Den humanistiska sans serifen har antikvans proportioner och pennans rörelse, med öppnare former och lite kontrast. Johnston för Londons tunnelbana 1916 och Gill Sans från 1928 är de klassiska exemplen. Den geometriska sans serifen, som Futura från 1927, är byggd av cirkel, kvadrat och triangel. Skillnaden mellan grupperna förklaras närmare i guiden antikva och grotesk.

Klassificeringens system

Den indelning som de flesta använder går tillbaka på den franske typografen Maximilien Vox, som 1954 delade in typsnitten i grupper med namn som humane, garalde, réale, didone, mécane och linéale. Systemet antogs av den internationella typografiska föreningen ATypI och har sedan byggts ut i nationella varianter. Gränserna är inte skarpa, och många typsnitt ligger mellan två grupper.

För den som ska känna igen en trycksak räcker de stora grupperna. Lägg till skärmtypsnitten, som Verdana från 1996, ritade för pixlar med stor x-höjd och öppna former. Fler typsnitt, från romerska inskrifter till webbens fonter, finns i kategorin typografi, och guiden om Helvetica berättar om groteskens mest kända typsnitt.

Så känner du igen den

Övning

Ett typsnitt har lodrät skuggaxel, mycket tunna hårstreck och raka, hårfina serifer. Vilken grupp hör det till?