Porslin, fajans, flintgods eller stengods? Så ser du skillnaden

Skillnaden mellan porslin och fajans ligger i godset, det brända materialet under glasyren. Porslin bränns så hårt att det blir vitt, tätt och genomlysande där det är tunt. Fajans är poröst lergods täckt av en vit, ogenomskinlig tennglasyr, och där glasyren flagnat syns ett rött eller gulaktigt gods. Flintgods är ett ljust, tunt lergods under klar glasyr, och stengods är tätt och hårt men släpper inte igenom ljus.

Fakta

Godset och värmen

All keramik är bränd lera, men vilken lera och hur hett den bränns avgör vad den blir. Lergods bränns vid omkring 900–1 150 °C och förblir poröst: det suger vatten om det inte är glaserat. Stengods bränns vid omkring 1 150–1 300 °C, och då sintrar godset, smälter delvis samman och blir tätt. Porslin av kaolin, fältspat och kvarts bränns vid omkring 1 300–1 450 °C och blir glasartat, vitt och genomlysande.

Keramikdiagrammet längre ned låter dig värma ugnen och se hur godset ändras. Orden förklaras också i ordlistan, och sidan om keramik har hela historien från Delft till dagens studiokeramik.

Fajans: lergods i vit klädnad

Fajans är lergods som doppats i en vit glasyr med tennoxid, som täcker det färgade godset och ger en yta att måla på. Tekniken kom via Spanien och Italien, där den kallas majolika, till Nederländerna, där Delft på 1600-talet gjorde blåvita efterbildningar av kinesiskt porslin. I Sverige började Rörstrand tillverka fajans 1726, och Marieberg på Kungsholmen konkurrerade från 1758 med bland annat terriner formade som kål och fåglar, som Mariebergs fajanser.

Fajansen känns igen på kanterna. Glasyren är tjock och mjuk och flagnar lätt där kärlet stötts, och då syns ett rött eller gulaktigt gods under. Under fat och tallrikar sitter ofta små ärr, sporrmärken, efter stöden i ugnen. Svensk fajans, som terrinen från Rörstrand, är ofta märkt med fabrik, datum och målarens tecken; se guiden om Rörstrands stämplar.

Flintgods: industrins vardagsgods

Flintgods, på engelska creamware, är ett ljust, hårt och tunt lergods med klar glasyr som utvecklades i Staffordshire på 1700-talet. Josiah Wedgwood fick kalla sitt Queen’s Ware efter en beställning från drottning Charlotte 1765, och det blev billigt nog för vanliga bord. Under 1800-talet gjorde fabriker över hela Europa flintgods efter engelsk förebild, i Sverige bland andra Rörstrand och Gustavsberg, och kopparstickstryck som Willowmönstret fyllde servisskåpen.

Flintgods är lättare än porslin och släpper inte igenom ljus. Glasyren krackelerar ofta i ett fint nät av sprickor, och där den har spruckit kan godset suga in fukt och missfärgas. I Sverige kallades flintgodset ibland flintporslin, men det är inget porslin, och stämplar med det ordet ska inte läsas så.

Stengods: tätt, hårt och ogenomskinligt

Stengods är bränt så hårt att det blir vattentätt även utan glasyr. Det är oftast grått, brunt eller rött, tungt och klingar klart. Saltglaserade krus från Rhenlandet hör hit, liksom Böttgers röda stengods, som var det första steget mot porslinet i Meissen, och Wedgwoods jaspisgods, ett färgat stengods med vita reliefer. Under 1900-talet blev stengods studiokeramikernas material.

Stengods kan vara lika hårt som porslin, men det är inte genomlysande. Ett brott är tätt och kornigt snarare än glasigt, och den oglaserade fotringen visar ofta en färgad skärva.

Glasyr och dekor

Dekoren ger fler ledtrådar. Underglasyrdekor, som koboltblått, målas på det obrända eller förbrända godset och skyddas av glasyren, så att den aldrig nöts bort; Musselmalet och den blåvita fajansen är exempel. Överglasyrdekor och förgyllning bränns på efteråt vid lägre temperatur och slits lättare, särskilt på tallrikarnas mitt och kanter.

Tryckt dekor, överförd från graverade kopparplåtar med papper, blev vanlig från 1750-talet och dominerade 1800-talets flintgods. Den känns igen på fina prickar och linjer som är lika på varje exemplar, medan handmålat varierar från bit till bit. Senare kom dekaler, färdigtryckta bilder som läggs på glasyren. Wedgwood, vars märke visar hur engelska fabriker stämplade, var tidigt ute med både flintgods och tryckt dekor. För svenskt gods hjälper guiden om Gustavsbergs stämplar.

Porslin och fem enkla test

Äkta, hårt porslin kom länge bara från Kina och Japan, som det ostindiska porslinet. I Europa lyckades man först i Meissen, där fabriken grundades 1710 och snart gjorde serviser som Svanservisen. Sèvres gjorde först mjukt porslin, bränt vid lägre temperatur, och i England utvecklades benporslin med benaska omkring 1800.

Med fem test kommer du långt. Håll föremålet mot en lampa: porslin släpper igenom ljus där det är tunt, de andra gör det inte. Titta på fotringen: porslin är vitt och tätt där glasyren saknas, lergods är färgat eller kritigt. Titta på kanterna: tjock vit glasyr som flagnat tyder på fajans. Känn vikten: flintgods är lätt, stengods tungt. Knäpp försiktigt med en nagel: porslin och stengods klingar klart, lergods låter dovt. Märket under botten bekräftar sedan fabriken, se guiden om porslinsmärken. Samma frågor om material och tillverkning ställer guiden om kristall och glas.

Så känner du igen den

Övning

Ett fat har en tjock vit glasyr som flagnat i kanten, och under syns ett rödaktigt gods. Vad är det troligen gjort av?