Jacques-Louis David

Nyklassicismens och revolutionens målare.
Jacques-Louis David målade stränga, antikinspirerade bilder om plikt och dygd. Han deltog i franska revolutionen och blev senare Napoleons hovmålare.
Jacques-Louis David föddes 1748 i Paris. Fadern dödades i en duell när David var nio år, och han växte upp hos släktingar. Han studerade för målaren Joseph-Marie Vien. Efter flera misslyckade försök vann han Rompriset 1774 och bodde 1775–80 i Rom. Där studerade han antik skulptur och Poussins måleri, och lämnade rokokon bakom sig.
Genombrottet kom med Horatiernas ed (1784), som visar tre bröder som svär att offra livet för Rom medan kvinnorna sörjer. Målningen blev en sensation i Paris och finns i Louvren. Den blev ett manifest för nyklassicismen. Han följde upp med Sokrates död (1787), i dag i Metropolitan Museum i New York, och Liktorerna bär in Brutus döda söner (1789) i Louvren. Alla handlar om plikt mot staten som är viktigare än personliga känslor.
Under revolutionen blev David jakobin och ledamot av Nationalkonventet. Han röstade för att Ludvig XVI skulle avrättas och organiserade revolutionens stora fester. Marats död (1793) visar den mördade revolutionären i sitt badkar som en martyr. Den finns i Kungliga konstmuseet i Bryssel. Efter Robespierres fall 1794 fängslades David en tid. Där planerade han Sabinskornas ingripande (1799), om kvinnor som stoppar ett krig, i dag i Louvren.
Davids stil präglas av tydliga konturer, slät yta och en scenisk komposition, nästan som en teaterscen eller en antik relief. Färgerna är klara och ljuset skarpt. Under Napoleon blev han förste hovmålare. Han målade Napoleon som går över Alperna på en stegrande häst och den enorma Napoleons kröning (1805–07) i Louvren. Han drev också en stor ateljé, där elever som Ingres, Gros och Gérard utbildades.
När bourbonerna återkom till makten 1815 förvisades David, eftersom han röstat för kungens död. Han tillbringade sina sista år i Bryssel och dog där 1825. Han hade enormt inflytande över den franska konsten under ett halvsekel och är den som framför allt förknippas med nyklassicismen.