Mark Rothko
Färgfältens mystiker.
Rothko målade stora rektanglar av färg som svävar över varandra. Han ville väcka grundläggande känslor och hatade att kallas abstrakt formalist.
Mark Rothko föddes 1903 som Markus Rotkovitj i Dvinsk, i dagens Lettland, som då tillhörde Ryssland. Familjen var judisk och emigrerade 1913 till Portland i Oregon. Han fick stipendium till Yale men hoppade av och flyttade till New York, där han studerade vid Art Students League. Han försörjde sig länge som lärare för barn. 1940 började han använda namnet Mark Rothko.
Under 1930-talet målade han figurativa bilder, bland annat människor i tunnelbanan. I början av 1940-talet sökte han sig, liksom flera kollegor i New York, till myter och antika tragedier och målade i en surrealistisk stil. Därefter blev bilderna alltmer abstrakta, med svävande färgfläckar som kallats multiformer.
Omkring 1949–50 hittade han den form han sedan behöll: två eller tre rektangulära färgfält med mjuka, suddiga kanter som svävar över varandra på en stor duk. Han målade i många tunna lager, så att färgen tycks lysa inifrån. Han ville att betraktaren skulle stå nära och uppslukas av bilden. Han vägrade kallas abstrakt formalist och menade att bilderna handlade om grundläggande mänskliga känslor som tragik, extas och undergång. Han sa att de som gråter framför hans bilder har samma religiösa upplevelse som han själv hade när han målade dem.
1958 fick han i uppdrag att måla väggmålningar för restaurangen Four Seasons i Seagram Building i New York. Han drog sig ur uppdraget, och en del av de mörkröda och svarta målningarna skänkte han senare till Tate i London. Hans sista stora projekt blev ett kapell i Houston med fjorton mörka målningar, Rothkokapellet, som invigdes 1971.
Rothkos senare målningar blev allt mörkare. Han led av depression och ohälsa, och 1970 tog han sitt liv i sin ateljé i New York. Han räknas som en av de främsta i den abstrakta expressionismen och som den som gick längst i att låta enbart färg bära känslor.