Väktarna vid Nandaimon
Två väldiga väktare vid Tōdai-jis södra port, gjorda av Unkei, Kaikei och deras verkstad på bara 69 dagar. Den ena har öppen mun, den andra stängd – början och slutet.
Musklerna, ådrorna och de fladdrande kläderna – allt i trä.
Templet Tōdai-ji i Nara brann år 1180 under inbördeskriget mellan släkterna Taira och Minamoto. Återuppbyggnaden leddes av munken Chōgen, som samlade in pengar över hela landet. Den stora södra porten, Nandaimon, byggdes upp 1199 i en ny stil med influenser från Kina. År 1203 fick porten två väldiga väktarfigurer, kongōrikishi eller niō, som skulle skydda templet mot onda makter.
Figurerna gjordes av skulptörerna Unkei och Kaikei tillsammans med medarbetare i Kei-skolan, en verkstad som präglade skulpturen under Kamakuraperioden. Enligt samtida källor tog arbetet bara 69 dagar. Det var möjligt eftersom många arbetare kunde arbeta parallellt på olika delar. Vem som gjorde vilken figur har diskuterats, och de inskrifter som hittats inuti figurerna har gett nya uppgifter men inte löst alla frågor.
Varje figur är omkring 8,4 meter hög. De står i var sin nisch på ömse sidor om portens mittgång. Den ena, Agyō, har öppen mun, den andra, Ungyō, har sluten. De två ljuden a och un är det första och sista i det sanskritiska alfabetet och symboliserar början och slutet, allt som finns. Båda är halvnakna och bär fladdrande tyg kring höfterna. De står i dramatiska poser med en upplyft arm, spända muskler och vredgade ansikten.
Kompositionen är byggd för att ses underifrån. Från marken tornar de upp sig, och de vredgade ansiktena blickar ned mot besökaren. Figurerna är placerade så att de vänder sig mot passagen, och besökaren måste gå mellan dem. Det ger en stark känsla av att passera en gräns och träda in i ett heligt område.
Figurerna är gjorda i trä med en teknik som kallas yosegi-zukuri, där tusentals träbitar fogas ihop. Det gjorde det möjligt att arbeta snabbt och att bygga figurer i den storleken. Figurerna var ursprungligen målade, men det mesta av färgen har försvunnit, och träet har mörknat. Vid en stor restaurering 1988–1993 plockades figurerna isär. Då hittades dokument och inskrifter inuti som bekräftade vilka som deltagit i arbetet.
Figurerna har tolkats som ett uttryck för Kamakuraperiodens realism. Skulptörerna inom Kei-skolan studerade äldre skulptur från Naratiden men gav sina figurer en ny livfullhet, med tydliga muskler, ådror och kraftfulla rörelser. Krigarklassens maktövertagande i landet har ofta setts som en bakgrund till den dramatiska stilen.
I dag är figurerna nationalskatter och en del av världsarvet Nara. De hör till de mest kända skulpturerna i Japan. Unkei räknas som en av landets största skulptörer, och hans namn förknippas med en förnyelse av den japanska skulpturen.