Begravningen i Ornans
En vanlig begravning i Courbets hemby, i ett format som tidigare var förbehållet historiemåleri. Kritikerna rasade: varför göra vanliga bönder så stora?
Ingen tittar mot graven och inget mirakel sker – bara människor i svart mot en grå himmel.
Gustave Courbet kom från Ornans, en liten stad i Franche-Comté i östra Frankrike. Han målade Begravningen i Ornans 1849–1850 i en vindsateljé i sitt föräldrahem. Duken är omkring sju meter bred och över tre meter hög, så stor att han knappt kunde se hela bilden på en gång medan han arbetade. Han visade den på salongen i Paris vintern 1850–1851.
Bilden visar en begravning på stadens nya kyrkogård. Omkring femtio personer står i en lång rad framför ett landskap med kalkstensklippor. Till vänster bär männen kistan, och en man håller upp ett krucifix. I mitten står prästen och läser, omgiven av kyrkvaktare i röda dräkter. En dödgrävare knäböjer vid den öppna graven, och vid kanten ligger en dödskalle. I förgrunden står en hund. Till höger står kvinnorna, klädda i svart, med näsdukar mot ansiktena.
Courbet använde invånarna i Ornans som modeller, bland dem borgmästaren, prästen, vänner och hans egen far och systrar. Vem som begravs anges inte. Det har föreslagits att bilden anknyter till begravningen av Courbets gammelfarbror, men det är osäkert. Courbet ville inte berätta en historia utan visa en vanlig händelse i en vanlig stad.
Kompositionen är nästan helt horisontell, som en fris. Ingen gestalt dominerar, och blickarna riktas åt olika håll. Ingen himmel öppnar sig och ingen helig gestalt visar sig. Färgerna är mörka, med svart, grått och brunt, och bara några röda och vita fält. Den grå himlen ligger tungt över människorna. Figurerna är målade i full storlek, och betraktaren står nästan som en av de sörjande vid graven.
Det stora formatet var på den tiden förbehållet historiemåleri: bibliska, mytologiska och historiska scener. Att ge en provinsiell begravning med vanliga bönder och borgare samma storlek uppfattades som en provokation. Kritikerna kallade bilden ful och vulgär, och vissa såg i den ett politiskt, socialistiskt budskap. Andra försvarade den som en ny, ärlig konst.
Begravningen i Ornans blev ett av realismens manifest. När bilden inte togs emot på världsutställningen i Paris 1855 visade Courbet den, tillsammans med andra verk, i en egen paviljong som han kallade Realismens paviljong. Det var ett av de första exemplen på att en konstnär själv ordnade en utställning i protest mot de officiella institutionerna.
Efter Courbets död donerade hans syster Juliette målningen till franska staten. Den hängde i Louvren och flyttades 1986 till det nya Musée d’Orsay i Paris. I dag ses den som en vändpunkt i konsthistorien, en bild som öppnade måleriet för vardagliga människor och händelser och som banade väg för senare generationer av realister och impressionister.