Ristningar i betong
Siri Derkert ristade in bilder och texter om fred, kvinnorätt och miljö i väggarna på tunnelbanestationen Östermalmstorg i Stockholm. Konst som man går förbi på väg till jobbet.
Leta efter porträtt av kvinnor som kämpat för rösträtt och fred – och efter handskrivna citat.
Siri Derkert gjorde konsten på tunnelbanestationen Östermalmstorg i Stockholm under första hälften av 1960-talet, och arbetet var klart 1965. Sedan 1950-talet har stationerna i Stockholms tunnelbana fått konstnärlig utsmyckning, och tunnelbanan kallas ofta världens längsta konstutställning. Derkert var då över sjuttio år och en erfaren konstnär med ett starkt politiskt engagemang.
Väggarna på stationen är täckta av bilder och texter som är ristade, eller snarare sandblästrade, i betongen. Där finns porträtt av kvinnor som kämpat för rösträtt, fred och jämlikhet. Där finns handskrivna citat, musiknoter och tecken som kopplas till fredsrörelsen och kampen mot kärnvapen. Bilderna flyter in i varandra, och linjerna är lätta och fria som i en skissbok.
Kompositionen är inte uppdelad i ramar. Bilderna och texterna löper längs väggarna så att resenären kan läsa dem bit för bit. Det fungerar som ett långt, sammanhängande tankeflöde. Den som väntar på tåget kan upptäcka nya detaljer varje gång.
Tekniken var ny för Derkert. Hon tecknade motiven i full skala, och sedan överfördes linjerna till betongen och blästrades fram med sand under högt tryck. Resultatet är ljusa linjer i den grå betongen, som påminner om hällristningar. Den sandblästrade betongen är tålig och passar för en station där tusentals människor passerar varje dag.
Verket är ett tydligt politiskt ställningstagande. Derkert var engagerad i kvinnorörelsen och fredsrörelsen och var tidigt oroad för miljön. Valet att lyfta fram kvinnor i historien var ovanligt i offentlig konst vid den här tiden. Titeln som verket ofta får, Ristningar i betong, anknyter till förhistoriska hällristningar och till idén om att lämna spår åt eftervärlden. Bland de kvinnor som Derkert ofta återkom till i sin konst fanns författaren och fredsaktivisten Elin Wägner, som hon beundrade. Stationens råa betongväggar gav henne en ovanlig yta att arbeta på, långt från dukens format.
Siri Derkert föddes 1888 och studerade på Konstakademien. Hon levde ett omväxlande liv, ofta under knappa ekonomiska förhållanden, och var ensamstående med tre barn. Hennes stora genombrott kom sent. År 1960 hade hon en stor utställning på Moderna Museet, och 1962 representerade hon Sverige på biennalen i Venedig.
Stationen är i dag ett av de mest kända exemplen på offentlig konst i Stockholm. Den har bidragit till bilden av tunnelbanan som ett konstmuseum under jord. Derkerts verk visar hur offentlig konst kan vara både vardaglig och politisk, och hur den kan ge plats åt de människor och idéer som annars ofta saknas i den offentliga miljön.