Alvar Aalto

Aalto gjorde modernismen mänsklig, med trä, tegel, ljus och mjuka linjer. Paimio sanatorium, biblioteket i Viborg och Villa Mairea är hans huvudverk, och hans möbler i böjt trä tillverkas fortfarande.
Alvar Aalto föddes 1898 i Kuortane i Finland som son till en lantmätare och växte upp i Jyväskylä. Han studerade arkitektur vid Tekniska högskolan i Helsingfors 1916–1921 och öppnade sitt första kontor i Jyväskylä 1923, där han ritade byggnader i nordisk klassicism, inspirerad bland annat av italienska resor och svensk arkitektur. År 1924 gifte han sig med arkitekten Aino Marsio, som var hans nära samarbetspartner fram till hennes död 1949. Han flyttade 1927 till Åbo och 1933 till Helsingfors. Kring 1927–1928 blev han modernist och fick kontakt med Europas ledande arkitekter genom den internationella kongressen CIAM.
Paimio sanatorium, 1929–1933, är ett lungsjukhus där allt formgavs för patienterna, från fönster till den berömda Paimiostolen i böjt trä. Biblioteket i Viborg har ett böljande trätak i föreläsningssalen för akustikens skull. Villa Mairea, 1937–1939, förenar modernism och finsk tradition med trä, sten och naturliga material. Med företaget Artek, grundat 1935, producerades hans möbler. Efter kriget ritade han Baker House vid MIT, rådhuset i Säynätsalo, kyrkan i Imatra och Finlandiahuset i Helsingfors. Han gjorde modernismen mjukare och mer mänsklig, med organiska former, ljus från ovan, trä och tegel och omsorg om människans upplevelse.
Aalto dog 1976 och räknas som en av 1900-talets främsta arkitekter. Hans organiska modernism blev ett alternativ till den strama internationella stilen och har påverkat arkitekter världen över. Hans möbler och glas, som Savoyvasen, tillverkas fortfarande. Han hade nära kontakter med Sverige: han besökte Stockholmsutställningen 1930, var vän med Gunnar Asplund och Sven Markelius och deltog i nordiska arkitekturmöten. Svenska arkitekter som reste till Finland för att se hans byggnader tog intryck av hans användning av trä, tegel och ljus. I Sverige har hans idéer om att anpassa arkitekturen efter människan och platsen varit särskilt betydelsefulla under efterkrigstiden.