Carl Fredrik Adelcrantz
Adelcrantz ritade Kina slott, Drottningholms slottsteater och Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Han rörde sig från rokoko mot nyklassicism och ledde Överintendentsämbetet, som granskade alla offentliga byggen i riket.
Carl Fredrik Adelcrantz föddes 1716 i Stockholm som son till arkitekten Göran Josua Adelcrantz, en av Tessin d.y.:s närmaste medarbetare. Han studerade i Uppsala och tog anställning i statsförvaltningen, men inriktade sig snart på arkitektur. Åren omkring 1739–1743 reste han i Tyskland, Frankrike och Italien för att studera byggnadskonst. Efter hemkomsten arbetade han vid Stockholms slott under Carl Hårleman, där han lärde sig rokokons inredningskonst och fick insyn i de kungliga byggena. Han blev hovintendent och efterträdde 1767 Hårlemans efterföljare som överintendent, en post han innehade till 1795. Han blev senare friherre.
Adelcrantz arbetade ofta för drottning Lovisa Ulrika och Gustav III. Han ritade det nya Kina slott i Drottningholms park, 1763–1769, där kinesiska motiv blandas med fransk rokoko. Drottningholms slottsteater, 1764–1766, är en enkel byggnad utåt men rymmer en av världens bäst bevarade 1700-talsteatrar med fungerande scenmaskineri. Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, 1768–1774, har en centralplan och en kupol. Han ritade också Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg, invigt 1782 och rivet 1891. Under hans karriär rörde sig formspråket från rokokons lekfullhet mot nyklassicismens strängare ordning, särskilt tydligt i operahusets strama fasad.
Adelcrantz var under lång tid preses för Konstakademien och hade som överintendent stort inflytande över allt offentligt byggande i Sverige, eftersom Överintendentsämbetet granskade ritningar till kyrkor och andra byggnader i hela riket. Han dog 1796. Hans verk vid Drottningholm är i dag del av världsarvet, och slottsteatern används fortfarande för opera med originaldekorer och maskineri, något som är unikt i världen. Kina slott restaurerades i flera omgångar under 1900-talet. Adelcrantz räknas som den viktigaste arkitekten under övergången från rokoko till gustaviansk nyklassicism, och genom honom fick Gustav III:s teater- och operaintresse en arkitektonisk ram.