Drottningholms slottsteater
Drottning Lovisa Ulrikas teater är en av få 1700-talsteatrar i världen som har sin ursprungliga scenmaskin kvar. Utsidan är enkel, men inne väntar en salong i guld och vitt och ett djupt scenrum där kulisserna fortfarande byts med handkraft.
Drottning Lovisa Ulrika var mycket intresserad av teater, och slottet fick en första teater 1754. Den brann 1762 under en föreställning. Adelcrantz fick uppdraget att rita en ny, som byggdes 1764–1766. Gustav III, som själv skrev pjäser, gjorde teatern till en av hovets mittpunkter, och flera franska och svenska föreställningar gavs här. Under 1790-talet lades verksamheten ner, och teatern användes som förråd.
Utvändigt är byggnaden en enkel, putsad låda med fönster som liknar slottets övriga byggnader. Inne finns en salong med bänkar på olika nivåer och en scen som är ovanligt djup. Mycket av dekoren i salongen är målad för att se ut som stuck, marmor och förgyllning men är i själva verket trä och papier-maché. Under scenen och ovanför den finns ett maskineri av rep, trummor och vinschar som byter kulisser på några sekunder. Där finns också maskiner för vågor, moln, åska och vind.
Teatern glömdes bort under 1800-talet och upptäcktes på nytt 1921 av litteraturhistorikern Agne Beijer, som fann den med kulisser och maskiner nästan orörda. Sedan dess har den använts för föreställningar varje sommar, framför allt opera från 1700-talet. Teatern ingår i världsarvet Drottningholm sedan 1991. Den är unik som ett levande museum för 1700-talets teaterteknik.